cryofmankind

Kan inte riktigt påstå att jag bryr mig om att det var längesedan jag skrev här.
Det är en söndageftermiddag och klockan är halv tre. Jag sitter på kontoret på ett demensboende där jag är anställd som timanställd. Här försvinner mitt förnuft och tålamod lika snabbt som smör smälter i solsken. Men det är ingen solsken. Det regnar och det är halt överallt.
Jag är förvisso tacksam över att få jobba överhuvudtaget, annars skulle gå runt på förnedringen som en idiot. Vilket är en kul grej, jag har varit inskriven där sedan november och det enda "framgången" där är att de tipsade mig om en jobbcoach, som jag inte fått höra nåt av. Tror inte att jag bryr mig så mycket heller, jag kirrar timmar på det här hjärndöda äldreboendet.

Det finns en del att göra inför resan till Aus. Keith har jobbat ihop $5000 och det ska han skicka till mig för att jag ska få mitt visum. Visumet kostar tusen spänn. Sen måste jag förnya mitt pass. Jag har lite att packa också. Har packat två kartonger redan, men de ska vägas och mätas när jag är färdigpackad. Sen ska jag ta kontakt med DHL så ger de mig en hum om hur mycket det skulle kosta att flygfrakta mina saker.

Jag är lite trött efter att ha jobbat i fyra dagar i sträck. Det är inget jämfört med sju dagar i början av januari, eller fjorton dagar i sträck i augusti i sommras. Lönen var bra då. Jag har 31:- på mitt konto tills lönen för dec. kommer. Känns lite sådär, eftersom allt kommer att gå åt hyra och mat. Förhoppningsvis har jag tillräckligt över för att betala för de saker jag behöver.
Återkommer.