10 maj
Hej och ha, sa kan det ga.
Att jag inte har skrivit har pa ett ar menar jag. Men det har inte varit ratt tillfalle att komma hit, aven om jag hade saker att saga.
Mitt sista inlagg handlade om min (har glomt av hur man anvander min och mitt btw) visumansokan. Och sa har, ett ar senare har jag annu inte fatt svar an.
I mars gjorde jag det sista som kravdes av mig. Skickade en ansokan till den Australensiska polisen for ett utdrag ur straffregistret (kostade 42 dollar btw) och akte till Melbourne for att gora en full halsokoll (som kostade 350 dollar btw).
Det sistnamnda var mer dryg an vad jag ville forestall mig. Jag fick ta lang, vikt, synkoll, blodprov, rontgen av brostkorgen, prata med doktor om allmana saker och till slut urinprov. Det sistnamnda i det har fallet kom tillbaka med blod i urinet och efter andra provet (och en liter vatten i mig) sa finns det fortfarande blod. De skickar oss hem. Dagen efter gar jag till min lakare har i Geelong. Lamnar urinprov. Kommer tillbaka en vecka senare, och han sager att de fann urin och bakterier. Efter fjarde urinprov sa far jag tummen upp och allt verkar a-ok (detta skedde i mars btw).
Nu ar det maj och jag vantar taligt som fa.
Forra veckan (och aven i onsdags) jobbade jag som alltiallo i en indisk restaurang, som ligger bara hundra meter fran var jag bor. Jag diskar mest. Men jag hjalper till nar det behovs hjalp annars.
Klockan ar snart tio och jag ska ata frukost. Sayonara and Auf wiedersehen!
End.
...
Okej vi fick antligen prata med en agent via migrationsverket (de var inte de riktiga migrationsverket, utan agenter som talar med kunskap av imigrationsfragor osv..)
Agenten pratade om saker vi redan visste, men det kandes helt okej anda, for att vi vet att vi ar pa ratt spar. Besoket kostade 200 dollar, sa vi forsokte mjolka henne pa fragar som tva hungriga bondar. Hon var som sagt bara en medlare och kunde inte garantera oss konkreta svar, utan gav oss riktlinjer om sa har och sa har kan det ga till. Och det ar ju fullt forstaeligt. Hon kommenterade migrationsarbetarna med att saga att de kostar en del att fa hjalp av dem (som om hon inte kostade tillrackligt mycket sjalv). Pa den fronten var hon lite jobbig saattsaga.
For att konsultera med henne igen och for att ga igenom ansokan om partnervisumet sa ville hon ha 150 dollar i timman och det skulle ta minst tre timmar att rannsaka en sadan ansokan.
Gissa vad summan for ansokan ar - jo, nastan tre tusen dollar. Visst har K sparat sedan varan forhallande blev seriost, och ja vi kommer att ha rad att betala den osv, men det ar mycket pengar.
Handlaggningstiden for mitt partnervisum ar minst elva manader. Darfor att vi har inga barn eller andra familjemedlemmar som skulle vara beroende av oss pa nagot satt och darfor ar vi inte prioritet precis. Men det ar lugnt. Jag kommer fa en bridgingvisa, vilket tillater mig att gora vad jag har gjort hittills, alltsa jag har samma rattigheter och skyldigheter. MEN! jag far inte aka utomlands under den har perioden.
Vad som galler nu ar att fa iordning alla dokument och fylla i dem ratt. Spenderade dagen efter besoket med att skriva ut alla former fran imigrationshemsidan om partnervisumet. Det blev en ganska tjock bibba. Och mer masta komma, ju mer desto battre.
Ansokan ska vi skicka in i mars.
Tidigare laste jag ett fb meddelande fran syster Su som gjorde mig irriterad. Jag ber ingen om att halla med mig om askiter eller nagot for den delen, men det har..
Jag hade bett henne om en tjanst, om hon kunde hjalpa mig i min ansokan om mitt visum och jag behovde en slakt eller van for att ge en redovisning, som bevis pa att min och K's forhallande ar akta. Och igen, ju mer vi har desto battre. Men idag i hennes meddelande fick hon det att lata som om jag tvingat henne att flyga ett plan. Hon sa att hon inte hor av mig tillrackligt for att veta vad hon ska skriva.
Vad mer kan jag saga? Ska jag rapportera in en gang i veckan till henne och bah "idag har vi skrattat, idag har vi gratit, idag regnar det"..
Och hon har alltid varit san (tror att jag ar san sjalv, alltsa tanker negativt forst om allt, och sedan andrar asikt), tanker pa det negativa i det hela. Visst fan kan jag beratta om hur det ar har hela javla tiden, men jag tror inte att det ar sa intressant som det later. Jag lever och bor med min pojkvan, precis som hon gor, end of story. Inget ar annorlunda forutom spraket, vadret, tidskillnaden. Och att upprepa mig ar en av de saker jag ogillar mest.
Och varfor far jag inte vara irriterad da? Kan inte det bara ga enkelt for en gangs skull. Jag stressar nog som det ar och att be om hjalp fran andra sidan jordklotet ar inte svart nog med att de vagrar hjalpa en da vet jag inget om nagot nagonsin. Blir tokig.
Det har ar inget som vi har slangt ihop under veckan och tankt, "jamen visst ska det ga bra". Ingen vet hur det kommer ga, aven om folk har ar positiva for varan sak sa stressar jag och tanker pa det varsta som kan handa. Att vi gor av med tre tusen dollar och att ansokan inte blir godkand.
Jag ar bajsnodig och arg, ingen bra kombination, men forhoppningsvis kan jag bajsa med lattnad, eller nagot.
...
Det ar den tjugonionde januari tvatusentolv, har och nu i Australien och klockan ar tjugutva minuter over tolv. Min pojkvan och varan inneboende gick ut for att kopa lunch till dem. Jag har spagetti och kottfarsas i kylskapet som jag ska varma upp.
Jag borjar bli lite huvudvarkig, maste varmen. Men det ar lunchdags och vi sitter i varat andra vardagsrum med luftkonditioneringen pa tjugotre grader. Det ska bli trettiofem grader utomhus, med sena skurar och aska.
Vad jag vill mest just nu ar att varan inneboende (lat oss kalla honom C.) ska doden do. Jag har inte patraffat nagon sa misslyckad forsok till manniska som honom. Varje gang vi spelar trivial pursuit sa skryter han med sitt fotografiska minne skit. Killen kan inte ha f.m. darfor att han har spelat det spelet sen -05 (med sina foraldrar och sedan oss) och da maste han kunna alla fragor och svar (vilket han inte gor).
Han skryter med sin kunskap, samtidigt som ar mammig, som en femarig snorunge kan bli. Och det ar dar hans niva av intellekt och kunskap ligger pa egentligen, aven om han gillar att bevisa motsattsen.. vilket gor mig mer forbannad. Javla kukhuvud
Men sen ar ju det att man inte ska lata dem som gor en forbannad komma at en. Vilket ar lattare sagt an gjort. Bor man med samma sociala handikappade tjugotvaaring som hjalper en med att betala rakningarna, sa ar det inte sa mycket jag kan gora..
Hoppas jag far ett jobb snart och sen kan vi diskutera att sparka ut honom for gott.
Pa tal om saker som ska handa snart. Onsdag nasta vecka (inte om tredagar alltsa) sa ska vi (honey och jag) prata med en person om mitt partnervisum.
Och alla fragar en om hur det gar med visum osv, jag vet lika lite som alla andra, det ar darfor vi ska prata med en person som vet. Visst kan det vara intressant att veta och folk bryr sig. Men jag har ansalange ingen hum om saker.
Jag vet ingenting och det gor mig somnlos. Och det ar andra natten i rad man gar till somns arg.
Hade tankt skriva mer, men vet inte vad jag ska skriva om. Har trakigt.
...
Jag blir sa trott pa barnsligt humor, trott och forbannad. Du ar 21 ar, hur barnslig behover du egentligen vara, mer an nodvandigt alltsa? For lite barnslighet har ingen dott av. Lite kiss och bajshumor slar aldrig fel, men har gar gransen. Jag kan inte saga det minsta lilla fel utan att hans humor vands upp och ner snabbare an jag kan blinka. Man bah helt seriost mannen, du ar en man - fattar du?! hur kan man ta at sig, andra humor och attityd sa snabbt och over skitsaker? over saker som inte ens behover namnas for att det ar sa sma.
Eller ar det jag som tar for illa vid? Tror inte det faktiskt. Han kanner mig tillrackligt val for att veta vad som gor mig forbannad och inte. Och jag kan ge honom lite cred for att han har blivit battre med att inte ta illa vid at ALLT som sags. Men smasaker ar bannemig inte okej!
Bitterfittan i mig vill skrika sig hes och saga ARU INTE KLOK MANNSKA?! Blir sa trott.. pallar inte dumheter.
...
http://www.realestateview.com.au/Real-Estate/289-torquay-road-grovedale/Property-Details-buy-residential-2429689_S.html
Huset de tittar på för tillfället.
Visumet är godkännt.
Biljetten är bokad och köpt.
Jag åker den 28 mars.
Huset de tittar på för tillfället.
Visumet är godkännt.
Biljetten är bokad och köpt.
Jag åker den 28 mars.
...
Kära Livet,
Jag börjar bli rätt trött på dig. Du är en enda lång uppförsbacke med farthinder, som snavar mig ibland och skrattar när jag faller en bit ner. Och vet du hur enträget jag vill försöka att gå uppför din jävla backe? Vet du varför? Jo men ibland önskar jag att du kunde vara schysst för en gångs skull. Varför ska du göra allt så surt?
Jag börjar bli rätt trött på dig. Du är en enda lång uppförsbacke med farthinder, som snavar mig ibland och skrattar när jag faller en bit ner. Och vet du hur enträget jag vill försöka att gå uppför din jävla backe? Vet du varför? Jo men ibland önskar jag att du kunde vara schysst för en gångs skull. Varför ska du göra allt så surt?
...
http://www.realestate.com.au/property-house-vic-grovedale-107147749
Vi tittar på hus. Eller hans föräldrar tittar på hus som vi ska bo i.
Ibland, som nu kan jag bli tom på ord. Även om det är mycket jag tänker på och vill ha sagt. Och vad är det jag tänker på? Jo saker som behöver göras inför avresan. Människor jag vill se en gång till.
Som sagt tom på ord. Mycket att säga, vet inte var jag ska börja.
Tom och uttömd.
End.
Vi tittar på hus. Eller hans föräldrar tittar på hus som vi ska bo i.
Ibland, som nu kan jag bli tom på ord. Även om det är mycket jag tänker på och vill ha sagt. Och vad är det jag tänker på? Jo saker som behöver göras inför avresan. Människor jag vill se en gång till.
Som sagt tom på ord. Mycket att säga, vet inte var jag ska börja.
Tom och uttömd.
End.
...
Kan inte riktigt påstå att jag bryr mig om att det var längesedan jag skrev här.
Det är en söndageftermiddag och klockan är halv tre. Jag sitter på kontoret på ett demensboende där jag är anställd som timanställd. Här försvinner mitt förnuft och tålamod lika snabbt som smör smälter i solsken. Men det är ingen solsken. Det regnar och det är halt överallt.
Jag är förvisso tacksam över att få jobba överhuvudtaget, annars skulle gå runt på förnedringen som en idiot. Vilket är en kul grej, jag har varit inskriven där sedan november och det enda "framgången" där är att de tipsade mig om en jobbcoach, som jag inte fått höra nåt av. Tror inte att jag bryr mig så mycket heller, jag kirrar timmar på det här hjärndöda äldreboendet.
Det finns en del att göra inför resan till Aus. Keith har jobbat ihop $5000 och det ska han skicka till mig för att jag ska få mitt visum. Visumet kostar tusen spänn. Sen måste jag förnya mitt pass. Jag har lite att packa också. Har packat två kartonger redan, men de ska vägas och mätas när jag är färdigpackad. Sen ska jag ta kontakt med DHL så ger de mig en hum om hur mycket det skulle kosta att flygfrakta mina saker.
Jag är lite trött efter att ha jobbat i fyra dagar i sträck. Det är inget jämfört med sju dagar i början av januari, eller fjorton dagar i sträck i augusti i sommras. Lönen var bra då. Jag har 31:- på mitt konto tills lönen för dec. kommer. Känns lite sådär, eftersom allt kommer att gå åt hyra och mat. Förhoppningsvis har jag tillräckligt över för att betala för de saker jag behöver.
Återkommer.
Det är en söndageftermiddag och klockan är halv tre. Jag sitter på kontoret på ett demensboende där jag är anställd som timanställd. Här försvinner mitt förnuft och tålamod lika snabbt som smör smälter i solsken. Men det är ingen solsken. Det regnar och det är halt överallt.
Jag är förvisso tacksam över att få jobba överhuvudtaget, annars skulle gå runt på förnedringen som en idiot. Vilket är en kul grej, jag har varit inskriven där sedan november och det enda "framgången" där är att de tipsade mig om en jobbcoach, som jag inte fått höra nåt av. Tror inte att jag bryr mig så mycket heller, jag kirrar timmar på det här hjärndöda äldreboendet.
Det finns en del att göra inför resan till Aus. Keith har jobbat ihop $5000 och det ska han skicka till mig för att jag ska få mitt visum. Visumet kostar tusen spänn. Sen måste jag förnya mitt pass. Jag har lite att packa också. Har packat två kartonger redan, men de ska vägas och mätas när jag är färdigpackad. Sen ska jag ta kontakt med DHL så ger de mig en hum om hur mycket det skulle kosta att flygfrakta mina saker.
Jag är lite trött efter att ha jobbat i fyra dagar i sträck. Det är inget jämfört med sju dagar i början av januari, eller fjorton dagar i sträck i augusti i sommras. Lönen var bra då. Jag har 31:- på mitt konto tills lönen för dec. kommer. Känns lite sådär, eftersom allt kommer att gå åt hyra och mat. Förhoppningsvis har jag tillräckligt över för att betala för de saker jag behöver.
Återkommer.
...
Ja.. jag vet inte ens var jag slutade skriva, eller vad det handlade om. Men ohhh kära bloggz, det har hänt sååå mycketzz.
Jag åkte till OZ och träffade min pojkvän. Jag var med honom i sju veckor. Åkte tillbaka till SugigaregnigaochhallahålanSverige den 1 november (landade den 2) och möttes av regn och rusk. Fyfan vad jag grät. Hela jävla resan nästan.
Är tillbaka i den här staden som får vemsomhelst att överväga att ta livet av sig och har hamnat i samma ekorrhjul som jag var i en gång i tiden. Jag står inte ut med att vara arbetslös, det är så mycket jag vill göra och ordna och jag vill självklart tillbaka!
Ett jobb kommer att ge mig pengar. Som i sin tur gör så att jag får råd att åka tillbaka med ett visum (Working Holiday) som tillåter mig att stanna i landet i ett år.
Ett jobb tillåter mig att byta både mitt för- och efternamn.
Ett jobb tillåter mig att köpa en flygbiljett dit.
Ett jobb tillåter mig att skicka mina saker över dit.
Ett jobb skulle underlätta för att vi inte hamnar på gatan. Efter november vet jag inte hur det ska gå. Det är ingen som tjänar pengar i det här hushållet och min mor har bara bostadsbidrag. Jag tjänar inget heller, eftersom jag hade bara ett semestervikariat efter skolan tog slut, och det kan jag inte precis falla tillbaka på. De kan möjligvis ringa nångång, men det är inte tillräckligt.
Jag sitter och krälar i skiten. Han i sin tur jobbar som en dåre för att tjäna ihop 5000 dollar (35 svenska) för att han vill hjälpa mig med visumet.. Och jag känner mig bara mållös.. Jag vill också bidra till något.
Den 20 februari är våran ett årsdag. Och vi har siktat in oss på det datumet för att vara lite romantiska. Det är möjligt att det kommer ta mer tid än så..
Det har alltså varit tal om att hans föräldrar ska köpa ett place som de vill hyra ut och göra en profit av det. Och tanken är att Keith och jag ska hyra den av dem. De har satt igång denna tankeverksamhet redan.. och man tycker ju att tre månader är en lagom tid för dem att lösa allt som skulle behövas.. Typ som att skaffa ett lån, tala med en revisor och hitta place't och allt annat som jag inte riktigt förstår mig på..
Men det är återigen frågan om pengar. Ett jobb ger dig ju pengar. Allt som jag skulle behöva göra kommer att kosta. Jävla horeri alltså..
Jag har en kompis sen skoltiden som ringer till mig lite titt som tätt och gråter i två timmar och pratar om att ta livet av sig i samma andetag som hon säger att jag kan få låna hennes pengar. Och med låna menar jag att hon inte bryr sig om jag betalar igen dem.. Bah.. squeeze me while i barf.. Jag orkar inte ens återberätta hälften av det hon sa, eller sammanfatta en del av det.. Det var så jävla mycket och det var första veckan jag var i Sverige.. Alltså det gjorde fortfarande ont från separationen..
Idag är det tredje veckan i långa landet falukorv.
Nej jag vill inte.
Jag åkte till OZ och träffade min pojkvän. Jag var med honom i sju veckor. Åkte tillbaka till SugigaregnigaochhallahålanSverige den 1 november (landade den 2) och möttes av regn och rusk. Fyfan vad jag grät. Hela jävla resan nästan.
Är tillbaka i den här staden som får vemsomhelst att överväga att ta livet av sig och har hamnat i samma ekorrhjul som jag var i en gång i tiden. Jag står inte ut med att vara arbetslös, det är så mycket jag vill göra och ordna och jag vill självklart tillbaka!
Ett jobb kommer att ge mig pengar. Som i sin tur gör så att jag får råd att åka tillbaka med ett visum (Working Holiday) som tillåter mig att stanna i landet i ett år.
Ett jobb tillåter mig att byta både mitt för- och efternamn.
Ett jobb tillåter mig att köpa en flygbiljett dit.
Ett jobb tillåter mig att skicka mina saker över dit.
Ett jobb skulle underlätta för att vi inte hamnar på gatan. Efter november vet jag inte hur det ska gå. Det är ingen som tjänar pengar i det här hushållet och min mor har bara bostadsbidrag. Jag tjänar inget heller, eftersom jag hade bara ett semestervikariat efter skolan tog slut, och det kan jag inte precis falla tillbaka på. De kan möjligvis ringa nångång, men det är inte tillräckligt.
Jag sitter och krälar i skiten. Han i sin tur jobbar som en dåre för att tjäna ihop 5000 dollar (35 svenska) för att han vill hjälpa mig med visumet.. Och jag känner mig bara mållös.. Jag vill också bidra till något.
Den 20 februari är våran ett årsdag. Och vi har siktat in oss på det datumet för att vara lite romantiska. Det är möjligt att det kommer ta mer tid än så..
Det har alltså varit tal om att hans föräldrar ska köpa ett place som de vill hyra ut och göra en profit av det. Och tanken är att Keith och jag ska hyra den av dem. De har satt igång denna tankeverksamhet redan.. och man tycker ju att tre månader är en lagom tid för dem att lösa allt som skulle behövas.. Typ som att skaffa ett lån, tala med en revisor och hitta place't och allt annat som jag inte riktigt förstår mig på..
Men det är återigen frågan om pengar. Ett jobb ger dig ju pengar. Allt som jag skulle behöva göra kommer att kosta. Jävla horeri alltså..
Jag har en kompis sen skoltiden som ringer till mig lite titt som tätt och gråter i två timmar och pratar om att ta livet av sig i samma andetag som hon säger att jag kan få låna hennes pengar. Och med låna menar jag att hon inte bryr sig om jag betalar igen dem.. Bah.. squeeze me while i barf.. Jag orkar inte ens återberätta hälften av det hon sa, eller sammanfatta en del av det.. Det var så jävla mycket och det var första veckan jag var i Sverige.. Alltså det gjorde fortfarande ont från separationen..
Idag är det tredje veckan i långa landet falukorv.
Nej jag vill inte.
...
Haha, det här tål att skrivas ner.
Jag och syster Si har en intern grej som vi kör med och det är citatet "jag slåss". Vi brukar vanligtvis skratta när den andra säger så.Den här gången sa hon följande:
"Jag slåss, jag har faktiskt tränat brottning"
Och på det replikerar jag:
"Jaha, men jag har gått livets hårda skola!"
Ibland kläcker även jag sådana godbitar. =D
Jag och syster Si har en intern grej som vi kör med och det är citatet "jag slåss". Vi brukar vanligtvis skratta när den andra säger så.Den här gången sa hon följande:
"Jag slåss, jag har faktiskt tränat brottning"
Och på det replikerar jag:
"Jaha, men jag har gått livets hårda skola!"
Ibland kläcker även jag sådana godbitar. =D
...
Okej.
Avslutade precis en konversation med Keith via skype. Vi pratade om det som vi pratar om nu för tiden. Att jag ska komma och besöka honom. Vi kom överens om ett gemensamt datum när jag ska åka. Det blir den 11 september och det är spikat. Nu var jag faktiskt tvungen att fråga honom när jag skulle hem också, så att vi kunde komma överens om ännu ett datum. Men det visade sig vara lite svårare än vi trodde.
Först och främst, det som kommer sägas följande har jag redan tänkt för mig själv, utan att ha yttrat det för honom. Men han svarade ganska enkelt på min fråga, att jag inte skulle åka hem.
Han började många av sina meningar med "im not just saying this to make you stay but...". Han pratade om ett förslag (igen, det här har jag tänkt själv innan), att jag kommer och bor med honom, vi två tillsammans, nånstans i Australien. Att vi kunde båda jobba för att få ihop det. Att det fanns tillräckligt med jobb. Då pratade han om ett jobbvisum (vilket alltså jag redan har tänkt på). Den heter Working holiday visa. Du får vistas i landet i tolv månader och även jobba. Den här killen: http://www.backpacking.se/ReadArticle.asp?ArticleId=181&SubMenu=2 har lyckats ganska bra med att svara på de flesta frågor som jag har funderat på. För att ja, jag funderar seriöst på detta.
Mitt hjärta brast när han sa något i stil med "jag vet att du kommer och besöker mig snart, men sen måste du åka hem. Du har ditt i ett annat land och jag har mitt på andra sidan jorden, tills vi kan besöka varandra igen. Och för vad?"
Det jag får honom att känna nu (och hur han får mig att känna) går inte att beskriva i ord. Han har alltså tänkt att ha ett liv med mig.
Jag var stum och stammade orden som kom ur min mun. På fullaste allvar känner jag precis som honom. Vad är det egentligen som håller mig tillbaka? Varför inte ge detta en chans när jag äntligen har fått något som inte bara rör mig in i själen, utan det är ömsesidigt också! Sånt här händer aldrig mig. Och jag vet inte om han missförstod min tystnad. Jag satt förstummad ganska länge. Men förklarade min förvåning över att han tänkte precis som jag.
Och när jag förklarade ovanstående, att han inte behövde bekymmra sig, frågade han ändå, eftersom han kände att det var något mer jag höll undan med.
Jag fick förklara för honom det som gnager på mig så fort jag tänker på mig själv. Jag lovade mina systrar att så fort jag blev klar med min utbildning (vilket jag är) och har fått ett fast jobb (vilket jag inte har, jag vet att det tar tid), så ska jag flytta ut till en lägenhet, stor nog för alla oss tre. De strålade av lycka pga den idén.
Visserligen har jag nämnt detta för syster Su att jag har haft mina allvarliga funderingar på att bosätta mig permanent hos honom. Hennes reaktion var något i stil med "neeej, inte än.." Väldigt diffust alltså.
Så hur ska jag ställa mig till det här undrar jag? Jag drabbas av ångest så fort jag tänker på ordet "framtid". Men det var något djupliggande och betryggande i det ordet när Keith pratade om det.
Jag förklarade mitt löfte till mina systrar och därför skulle jag känna mig fruktansvärt självisk om jag tänkte enbart på vad jag ville, före dem.. Tanken tynger mig med skam och skuld. Det är svårt att förklara. Jag vill inte vara alturismen personifierad precis.. Men den gnagande känslan släpper inte riktigt.
Samtidigt kan jag känna varför? Varför kan jag inte få göra något för min skull? Något som jag verkligen vill! Som jag önskar hände igår! Något som fyller mig med en obeskrivlig, ofantlig känsla av... kärlek.
Det är inte som om jag ska dra några förhastade slutsattser.. Jag börjar med att skriva av mig här. Jag behöver en nära vän just nu. En likasinnad, klok människa. Hon är upptagen med sin käresta.
Men jag har ändå funderat på dessa saker innan han nämnde dem. Men när han nämner dem, då ger det en annan känsla.. en mer riktig känsla. Som när han sa att jag skulle få träffa hans föräldrar.. Jag hade mest tänkt, jaja, kan jag väl göra. Men jag blev till mig helt i trasorna att jag skulle presenteras som någons flickvän. Och nu det här.
Det handlar inte bara om att han har sagt det, eller att det är han som vill. Jag vill det minst lika mycket som honom. Jag har mina ljusa dagar där jag kan vara förnuftig. Men just nu, har jag allt det här att tänka på.
Det som grämer mig, är just den här känslan av att vara självisk.
Kommer jag ha råd med allt? Det tidigare nämnda visumet går på 1.7 tusen och de kräver att du har tillgång till minst 32 tusen på ditt konto. En enkelbiljett till honom kostar 5-6 tusen.
Hur ska jag göra med mitt namn när jag förnya mitt pass? Jag ska heta Seiya (och han har pratar om mig med sin mor och kompisar och refererat mig som Seiya). Men att byta mitt nuvarande namn till Seiya verkar vara krångligare än jag trodde och dessutom kostar det, och man drar in patentverket n' whatnot..
Hur ska jag göra med mitt csnlån?
Varför får jag dras med den här skiten? Jo, lite för att jag vill. Han erbjöd sig även att skicka pengar till mig när jag sa att man behövde minst 32 tusen tillgodo. Jag sa nej, att jag inte kan ta emot pengar, inte av vänner, inte ens min pojkvän (hans uttryck).
Jag vill helt enkelt åka till honom, mest för att jag snurrar här i mitt ekorrhjul och vill börja om på nytt hos honom. Att det inte finns något livsavgörande som håller mig tillbaka. Att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Killen är ganska ansvarsfull för att vara tjugo år...
HAAAALLLLPPPPPPPP
Avslutade precis en konversation med Keith via skype. Vi pratade om det som vi pratar om nu för tiden. Att jag ska komma och besöka honom. Vi kom överens om ett gemensamt datum när jag ska åka. Det blir den 11 september och det är spikat. Nu var jag faktiskt tvungen att fråga honom när jag skulle hem också, så att vi kunde komma överens om ännu ett datum. Men det visade sig vara lite svårare än vi trodde.
Först och främst, det som kommer sägas följande har jag redan tänkt för mig själv, utan att ha yttrat det för honom. Men han svarade ganska enkelt på min fråga, att jag inte skulle åka hem.
Han började många av sina meningar med "im not just saying this to make you stay but...". Han pratade om ett förslag (igen, det här har jag tänkt själv innan), att jag kommer och bor med honom, vi två tillsammans, nånstans i Australien. Att vi kunde båda jobba för att få ihop det. Att det fanns tillräckligt med jobb. Då pratade han om ett jobbvisum (vilket alltså jag redan har tänkt på). Den heter Working holiday visa. Du får vistas i landet i tolv månader och även jobba. Den här killen: http://www.backpacking.se/ReadArticle.asp?ArticleId=181&SubMenu=2 har lyckats ganska bra med att svara på de flesta frågor som jag har funderat på. För att ja, jag funderar seriöst på detta.
Mitt hjärta brast när han sa något i stil med "jag vet att du kommer och besöker mig snart, men sen måste du åka hem. Du har ditt i ett annat land och jag har mitt på andra sidan jorden, tills vi kan besöka varandra igen. Och för vad?"
Det jag får honom att känna nu (och hur han får mig att känna) går inte att beskriva i ord. Han har alltså tänkt att ha ett liv med mig.
Jag var stum och stammade orden som kom ur min mun. På fullaste allvar känner jag precis som honom. Vad är det egentligen som håller mig tillbaka? Varför inte ge detta en chans när jag äntligen har fått något som inte bara rör mig in i själen, utan det är ömsesidigt också! Sånt här händer aldrig mig. Och jag vet inte om han missförstod min tystnad. Jag satt förstummad ganska länge. Men förklarade min förvåning över att han tänkte precis som jag.
Och när jag förklarade ovanstående, att han inte behövde bekymmra sig, frågade han ändå, eftersom han kände att det var något mer jag höll undan med.
Jag fick förklara för honom det som gnager på mig så fort jag tänker på mig själv. Jag lovade mina systrar att så fort jag blev klar med min utbildning (vilket jag är) och har fått ett fast jobb (vilket jag inte har, jag vet att det tar tid), så ska jag flytta ut till en lägenhet, stor nog för alla oss tre. De strålade av lycka pga den idén.
Visserligen har jag nämnt detta för syster Su att jag har haft mina allvarliga funderingar på att bosätta mig permanent hos honom. Hennes reaktion var något i stil med "neeej, inte än.." Väldigt diffust alltså.
Så hur ska jag ställa mig till det här undrar jag? Jag drabbas av ångest så fort jag tänker på ordet "framtid". Men det var något djupliggande och betryggande i det ordet när Keith pratade om det.
Jag förklarade mitt löfte till mina systrar och därför skulle jag känna mig fruktansvärt självisk om jag tänkte enbart på vad jag ville, före dem.. Tanken tynger mig med skam och skuld. Det är svårt att förklara. Jag vill inte vara alturismen personifierad precis.. Men den gnagande känslan släpper inte riktigt.
Samtidigt kan jag känna varför? Varför kan jag inte få göra något för min skull? Något som jag verkligen vill! Som jag önskar hände igår! Något som fyller mig med en obeskrivlig, ofantlig känsla av... kärlek.
Det är inte som om jag ska dra några förhastade slutsattser.. Jag börjar med att skriva av mig här. Jag behöver en nära vän just nu. En likasinnad, klok människa. Hon är upptagen med sin käresta.
Men jag har ändå funderat på dessa saker innan han nämnde dem. Men när han nämner dem, då ger det en annan känsla.. en mer riktig känsla. Som när han sa att jag skulle få träffa hans föräldrar.. Jag hade mest tänkt, jaja, kan jag väl göra. Men jag blev till mig helt i trasorna att jag skulle presenteras som någons flickvän. Och nu det här.
Det handlar inte bara om att han har sagt det, eller att det är han som vill. Jag vill det minst lika mycket som honom. Jag har mina ljusa dagar där jag kan vara förnuftig. Men just nu, har jag allt det här att tänka på.
Det som grämer mig, är just den här känslan av att vara självisk.
Kommer jag ha råd med allt? Det tidigare nämnda visumet går på 1.7 tusen och de kräver att du har tillgång till minst 32 tusen på ditt konto. En enkelbiljett till honom kostar 5-6 tusen.
Hur ska jag göra med mitt namn när jag förnya mitt pass? Jag ska heta Seiya (och han har pratar om mig med sin mor och kompisar och refererat mig som Seiya). Men att byta mitt nuvarande namn till Seiya verkar vara krångligare än jag trodde och dessutom kostar det, och man drar in patentverket n' whatnot..
Hur ska jag göra med mitt csnlån?
Varför får jag dras med den här skiten? Jo, lite för att jag vill. Han erbjöd sig även att skicka pengar till mig när jag sa att man behövde minst 32 tusen tillgodo. Jag sa nej, att jag inte kan ta emot pengar, inte av vänner, inte ens min pojkvän (hans uttryck).
Jag vill helt enkelt åka till honom, mest för att jag snurrar här i mitt ekorrhjul och vill börja om på nytt hos honom. Att det inte finns något livsavgörande som håller mig tillbaka. Att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Killen är ganska ansvarsfull för att vara tjugo år...
HAAAALLLLPPPPPPPP
...
Giv mig styrka!
Kalla mig vad fan som helst, kalla mig blödig, smörig horig, jag bryr mig inte. Men attityd som syster Su är som att få knytnävsslag i ett redan förstört tomrum som jag med all ork och styrka jag har kvar i mig själv att fylla. Fan att det ska kräva en enda snetändning. Och nu sitter jag och tänker "varför tänkte inte jag på det här?"
Vet inte varför jag tar åt mig så mycket heller. Hela dagen har tett sig väl, jag har pratat med honom, med K och lett åt min framtid.
I min naivitet, alltså jag lekte bara med tanken att jag kunde köpa biljetten till honom (biljetten som är tur och retur, en månad i Melbourne kostar i dagsläget 9693:- vilket är det billigast alternativet jag har sett sen jag letat) redan idag, så har jag fått det gjort och att jag får nåt att se fram emot.
Men jag har inte tillräckligt för hela biljetten.
Min första tanke var att jag kunde låna till mig det sista, inget mer med det. Frågade alltså syster Su först (tänkte fråga bror senare, men har inte gjort. Tänker heller inte göra).
Det slutade med att hon tycker följande:
1. Att jag inte ska åka till honom, det är för mycket pengar för han skull.
2. Varför ska jag åka och slösa?
3. Varför kommer han inte hit?
4. Varför kan vi inte synas halvvägs så att det blir 50/50?
5. Varför kan han inte betala hälften?
Svaren på hennes kommentarer blev:
1. Jag vill åka, jag gör det för min skull och han skulle göra det samma för mig.
2. Jag vill åka, det är inte slösa i mina ögon. Jag spenderar alltså inte alla mina pengar.
3. Var skulle vi vara om han kom hit?
4-5. Jag har redan bestämt mig för att åka till honom. Till hans stad, där han bor och känner till allt. Jag kommer få gratis boende, jag kommer för fan bo i hans säng (sa inte det sistnämnda till henne). Och jag kommer bo hos honom i en månad och behöver inte bry mig om andra utgifter.
Det som stör mig mest är att jag stör mig på allt det här. Det är komiskt egentligen. Jag ville leka spontan och göra en spontan grej, men det sket sig. Visst, fine. Men tja... Detta är Su sätt att uttrycka sin oro. Hon avslutade med att säga "jag vill inte att du ska åka, bli sårad och sen ångra det hela".
Och sen drog hon ihop en historia som hände henne när hon var 13-14-15 år? Hon träffade en kille, fråga mig inte hur, men jag antar via nätet. Men hon berättade att hon träffade honom och ångrade det när de sågs.
Hur i helvete kan man jämföra våra historier? Hon är nazi ut i fingertopparna och tar allt man säger till henne bokstavligt talat. Och man får gå på tå för att inte säga något som gör henne förbannad. Kritik är inte att tala om. Hon kommer hata dig för resten av ditt liv.
Jag frågade om hon inte ens var glad för min skull? "Jo visst, vill inte att du ska bli såradblablablablaalbalbalbalba" Jag vet, jag borde inte ta åt mig. Jag är väl störd för att vilja gråta i detta stund.
Visst har jag aldrig ägt tillräckligt med pengar som fått mig att känna mig självständig någonsin. Men det här inte precis något jag har funderat på över en kväll och det handlar inte om att jag ska slösa. Jag kommer göra av med en tredjedel av mina löner. Det är inte slutet! Jag lovar! Jag har alltid levt knapert.
Men varför får jag inte njuta en månad av mitt liv hos någon som faktiskt älskar mig som sin. Jag älskar honom som min.
Orkar inte.
End.
Kalla mig vad fan som helst, kalla mig blödig, smörig horig, jag bryr mig inte. Men attityd som syster Su är som att få knytnävsslag i ett redan förstört tomrum som jag med all ork och styrka jag har kvar i mig själv att fylla. Fan att det ska kräva en enda snetändning. Och nu sitter jag och tänker "varför tänkte inte jag på det här?"
Vet inte varför jag tar åt mig så mycket heller. Hela dagen har tett sig väl, jag har pratat med honom, med K och lett åt min framtid.
I min naivitet, alltså jag lekte bara med tanken att jag kunde köpa biljetten till honom (biljetten som är tur och retur, en månad i Melbourne kostar i dagsläget 9693:- vilket är det billigast alternativet jag har sett sen jag letat) redan idag, så har jag fått det gjort och att jag får nåt att se fram emot.
Men jag har inte tillräckligt för hela biljetten.
Min första tanke var att jag kunde låna till mig det sista, inget mer med det. Frågade alltså syster Su först (tänkte fråga bror senare, men har inte gjort. Tänker heller inte göra).
Det slutade med att hon tycker följande:
1. Att jag inte ska åka till honom, det är för mycket pengar för han skull.
2. Varför ska jag åka och slösa?
3. Varför kommer han inte hit?
4. Varför kan vi inte synas halvvägs så att det blir 50/50?
5. Varför kan han inte betala hälften?
Svaren på hennes kommentarer blev:
1. Jag vill åka, jag gör det för min skull och han skulle göra det samma för mig.
2. Jag vill åka, det är inte slösa i mina ögon. Jag spenderar alltså inte alla mina pengar.
3. Var skulle vi vara om han kom hit?
4-5. Jag har redan bestämt mig för att åka till honom. Till hans stad, där han bor och känner till allt. Jag kommer få gratis boende, jag kommer för fan bo i hans säng (sa inte det sistnämnda till henne). Och jag kommer bo hos honom i en månad och behöver inte bry mig om andra utgifter.
Det som stör mig mest är att jag stör mig på allt det här. Det är komiskt egentligen. Jag ville leka spontan och göra en spontan grej, men det sket sig. Visst, fine. Men tja... Detta är Su sätt att uttrycka sin oro. Hon avslutade med att säga "jag vill inte att du ska åka, bli sårad och sen ångra det hela".
Och sen drog hon ihop en historia som hände henne när hon var 13-14-15 år? Hon träffade en kille, fråga mig inte hur, men jag antar via nätet. Men hon berättade att hon träffade honom och ångrade det när de sågs.
Hur i helvete kan man jämföra våra historier? Hon är nazi ut i fingertopparna och tar allt man säger till henne bokstavligt talat. Och man får gå på tå för att inte säga något som gör henne förbannad. Kritik är inte att tala om. Hon kommer hata dig för resten av ditt liv.
Jag frågade om hon inte ens var glad för min skull? "Jo visst, vill inte att du ska bli såradblablablablaalbalbalbalba" Jag vet, jag borde inte ta åt mig. Jag är väl störd för att vilja gråta i detta stund.
Visst har jag aldrig ägt tillräckligt med pengar som fått mig att känna mig självständig någonsin. Men det här inte precis något jag har funderat på över en kväll och det handlar inte om att jag ska slösa. Jag kommer göra av med en tredjedel av mina löner. Det är inte slutet! Jag lovar! Jag har alltid levt knapert.
Men varför får jag inte njuta en månad av mitt liv hos någon som faktiskt älskar mig som sin. Jag älskar honom som min.
Orkar inte.
End.
...
Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Kan lika gärna börja där jag först upptäckte det själv. Imorses var syster Si och jag i köket och gjorde iordning frukost till varandra. På henne vänstra överarm ser jag två identiska sår och jag frågar henne vad som har hänt där. Hon säger med en nästan viskande röst "jag har skurit mig".
Jag har alltid varit rädd för att den här dagen skulle komma. Att mina systrar kom att skada sig på samma sätt som jag har gjort i flera år. Jag tittade på henne och mina ögon svartnade. Si blev röd och förstod inte varför jag var arg på henne. I tystnad åt vi upp våran frukost och jag bad henne förklara sig när jag vi var i sovrummet.
Detta hände igår kväll nångång. Jag la mig vid halv elva tiden efter ha läst några kapitlar i en bok. Jag släckte ner och hon satt kvar vid datorn. Vet inte vad som hände då, jag måste ha slocknat ganska snabbt.
Tydligen had Si pratat med Su om att hon var ledsen på msn. Och anledningen till varför Si skadade sig är att hon kände sig ensam. Eftersom hon ska börja i gymnasiet efter sommaren, berättade Si att hon kommer vara ensam, då hennes närmsta vänner flyttar. Inte bara från staden, utan från landet.
Jag försökte vara så, jag vet inte.. pedagogisk som möjlig? Lol, alltså jag kan inte börja med att säga "ja, när jag var i din ålder så skar jag mig för jämnan". Nä, jag tänkte att jag behövde en annan approach. Jag är ganska uppriven. Si berättar mer för Su, inte konstigt, för det har de alltid gjort. Eftersom de är yngst, så har de delat allt med varandra. Su är för tillfället i gbg och samtidigt som jag och Si pratade ringde hon Su på mobilen och vi tre pratade.
Vet inte vad som händer. Jag vill inte vara världens hycklare. Men jag vet att jag inte har fel när jag säger att det hon gör är fel. En sak är jag rädd för också. En av Si's klasskamrater brukar tydligen skada sig på detta sätt. Si säger att hon blir förbannad och säger till sin kompis att sluta. Ja inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde imorses, sa jag till Si. Men på riktig. Den här kompisen är tydligen en bra kompis, och den enda hon kan umgås med n' whatnot. Men att hon också skär sig!? Herreminjeee... Giv mig styrka!
Bah!
End.
Jag har alltid varit rädd för att den här dagen skulle komma. Att mina systrar kom att skada sig på samma sätt som jag har gjort i flera år. Jag tittade på henne och mina ögon svartnade. Si blev röd och förstod inte varför jag var arg på henne. I tystnad åt vi upp våran frukost och jag bad henne förklara sig när jag vi var i sovrummet.
Detta hände igår kväll nångång. Jag la mig vid halv elva tiden efter ha läst några kapitlar i en bok. Jag släckte ner och hon satt kvar vid datorn. Vet inte vad som hände då, jag måste ha slocknat ganska snabbt.
Tydligen had Si pratat med Su om att hon var ledsen på msn. Och anledningen till varför Si skadade sig är att hon kände sig ensam. Eftersom hon ska börja i gymnasiet efter sommaren, berättade Si att hon kommer vara ensam, då hennes närmsta vänner flyttar. Inte bara från staden, utan från landet.
Jag försökte vara så, jag vet inte.. pedagogisk som möjlig? Lol, alltså jag kan inte börja med att säga "ja, när jag var i din ålder så skar jag mig för jämnan". Nä, jag tänkte att jag behövde en annan approach. Jag är ganska uppriven. Si berättar mer för Su, inte konstigt, för det har de alltid gjort. Eftersom de är yngst, så har de delat allt med varandra. Su är för tillfället i gbg och samtidigt som jag och Si pratade ringde hon Su på mobilen och vi tre pratade.
Vet inte vad som händer. Jag vill inte vara världens hycklare. Men jag vet att jag inte har fel när jag säger att det hon gör är fel. En sak är jag rädd för också. En av Si's klasskamrater brukar tydligen skada sig på detta sätt. Si säger att hon blir förbannad och säger till sin kompis att sluta. Ja inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde imorses, sa jag till Si. Men på riktig. Den här kompisen är tydligen en bra kompis, och den enda hon kan umgås med n' whatnot. Men att hon också skär sig!? Herreminjeee... Giv mig styrka!
Bah!
End.
...
För inte så många kvällar sedan låg vi tre systrar i sovrummet och försökte sova. Jag tror att det var dagen innan deras skolavslutning, och ingen kunde riktigt sova, av olika anledningar.. Vi pratade om det ena och det andra och vi kom in på smal/tjock debatten igen. Det blev som de andra gångerna man har disskuterat vikt, med en viss syster, när hon anklagar en för att vara besatt av hennes vikt.. bah jaja.. Vi pratade även om våran kära mor.. Och sen kom vi in på något annat, minns inte vad precis, men i samband med detta frågade jag dem om de minns när jag var inlagd på psyket. Su svarar med att säga något i stil med "vadårå?" och Si minns inte det knappt. Fick tänka en stund för att komma ihåg när det här var.. Första året på gymnasiet var det. Julen jag fyllde 16 år, fyllde år där inne faktiskt. Det kom inga läkare till efter jul för att de hade alla ledigt.. jaja.
I vilket fall som helst tror jag inte att de förstod den riktiga anledningen och varför. Jag förklarade för dem att jag var hemma hos Mon och de (systrarna+mor) var inte i borås vid den tidpunkten, och därför hängde jag med dem, för de bodde i närheten. De visste hur jag mådde och Mon ringde sin terapeut för att lägga in mig, bara tio minuter efter det samtalet. Jag sa till dem att jag hade berättat att jag inte ville leva längre. Och också att det var den tråkigaste veckan där. Antingen satt man och spelade nåt ovärt eller tittade på tv.
Sen var det inget mer med det. Samtalet rann ut i sanden och vi somnade in. Jag kan inte påstå att jag har märkt av någon större skillnad i samtalen vi har haft efter detta.. Lol, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men på helt fullaste allvar, så vet jag att de har svårt att begripa att något sådant har hänt.
Just det! Den natten vi inte kunde sova och vi pratade om vikt, nämnde jag därför en sak för Su. Jag sa till henne att bland det mest elakaste saker hon har kunnat säga var att den senaste gången jag inte åt, alltså svalt mig, var för att jag ville ha uppmärksamhet. Efter att jag dog ännu mer inombords svarade lillebror på Su kommentar att det var inte alls därför utan för att mor häckade jämt och ständigt i köket.
Och anledningen till varför jag gav upp och började svälta mig själv i tre dagar var för att jag gick in i köket en morgon och skulle ha ett glas vatten. Hon fällde då en kommentar om att jag skulle tänka noga på om jag var värt ett glas vatten. Jag mådde inte bra då heller, med tanke på att jag var arbetslös och pluggade inte då heller. Därför la jag ner glaset och gick därifrån.
Su sa saker i stil med att jag inte skulle ta åt mig av saker som mor säger. Och på det svarade jag att det är inte enkelt varje gång. Ibland kan jag skrika åt hennes idioti, ibland måste jag skaka på huvudet och skratta. Andra gånger klarar jag inte av det.
Fattar inte varför hon inte kan begripa en sån enkel sak (Su alltså). Man är inte på topp varje dag, speciellt inte om man peppras med sådana kommentarer.
Jag ifrågasätter min existens tillräckligt och behöver inte ha hjärndöda människors kommentarer.
En sak som jag inte tog upp då, den kvällen alltså.. Utan jag har pratat med Josy om det. Det handlar om att när jag väl har lyckats i arbetslivet och kan äntligen flytta ut, så ska jag ta systrarna med mig. Och det har vi pratat om innan och de tänker och väntar (kanske) på att det ska hända. Det jag grunnar över är om jag åker ner till Downunder och allt funkar och jag bestämmer mig för att börja ett liv med honom, så vet jag inte hur jag ska berätta det för systrarna. Jag vill varken leka egoist eller alturist och det är där skon klämmer. Jag vet inte om jag kan med att åka och krossa deras drömmar. Eller stanna och leva i längtan...
Jag vill ändå berätta för dem nångång om att jag har dessa tankar och att jag funderar seriöst på dem. Inte för att jag menar att det ska hända i år, eller nästa.. Men att det kan hända.
Nångång ska det väl vara min tur att komma härifrån
Jag står, fast här i min lera vill bara komma igång
Jag har gjort min tid i golvet, i en skitig stor fabrik
Vem vill jobba som en zombie, supa bort sin lediga helg?
Det kliar i min kropp, fan måste allting gå så sakta?
Jag får bara skit efter allt jag har gjort, kan ni fatta?
End.
I vilket fall som helst tror jag inte att de förstod den riktiga anledningen och varför. Jag förklarade för dem att jag var hemma hos Mon och de (systrarna+mor) var inte i borås vid den tidpunkten, och därför hängde jag med dem, för de bodde i närheten. De visste hur jag mådde och Mon ringde sin terapeut för att lägga in mig, bara tio minuter efter det samtalet. Jag sa till dem att jag hade berättat att jag inte ville leva längre. Och också att det var den tråkigaste veckan där. Antingen satt man och spelade nåt ovärt eller tittade på tv.
Sen var det inget mer med det. Samtalet rann ut i sanden och vi somnade in. Jag kan inte påstå att jag har märkt av någon större skillnad i samtalen vi har haft efter detta.. Lol, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men på helt fullaste allvar, så vet jag att de har svårt att begripa att något sådant har hänt.
Just det! Den natten vi inte kunde sova och vi pratade om vikt, nämnde jag därför en sak för Su. Jag sa till henne att bland det mest elakaste saker hon har kunnat säga var att den senaste gången jag inte åt, alltså svalt mig, var för att jag ville ha uppmärksamhet. Efter att jag dog ännu mer inombords svarade lillebror på Su kommentar att det var inte alls därför utan för att mor häckade jämt och ständigt i köket.
Och anledningen till varför jag gav upp och började svälta mig själv i tre dagar var för att jag gick in i köket en morgon och skulle ha ett glas vatten. Hon fällde då en kommentar om att jag skulle tänka noga på om jag var värt ett glas vatten. Jag mådde inte bra då heller, med tanke på att jag var arbetslös och pluggade inte då heller. Därför la jag ner glaset och gick därifrån.
Su sa saker i stil med att jag inte skulle ta åt mig av saker som mor säger. Och på det svarade jag att det är inte enkelt varje gång. Ibland kan jag skrika åt hennes idioti, ibland måste jag skaka på huvudet och skratta. Andra gånger klarar jag inte av det.
Fattar inte varför hon inte kan begripa en sån enkel sak (Su alltså). Man är inte på topp varje dag, speciellt inte om man peppras med sådana kommentarer.
Jag ifrågasätter min existens tillräckligt och behöver inte ha hjärndöda människors kommentarer.
En sak som jag inte tog upp då, den kvällen alltså.. Utan jag har pratat med Josy om det. Det handlar om att när jag väl har lyckats i arbetslivet och kan äntligen flytta ut, så ska jag ta systrarna med mig. Och det har vi pratat om innan och de tänker och väntar (kanske) på att det ska hända. Det jag grunnar över är om jag åker ner till Downunder och allt funkar och jag bestämmer mig för att börja ett liv med honom, så vet jag inte hur jag ska berätta det för systrarna. Jag vill varken leka egoist eller alturist och det är där skon klämmer. Jag vet inte om jag kan med att åka och krossa deras drömmar. Eller stanna och leva i längtan...
Jag vill ändå berätta för dem nångång om att jag har dessa tankar och att jag funderar seriöst på dem. Inte för att jag menar att det ska hända i år, eller nästa.. Men att det kan hända.
Nångång ska det väl vara min tur att komma härifrån
Jag står, fast här i min lera vill bara komma igång
Jag har gjort min tid i golvet, i en skitig stor fabrik
Vem vill jobba som en zombie, supa bort sin lediga helg?
Det kliar i min kropp, fan måste allting gå så sakta?
Jag får bara skit efter allt jag har gjort, kan ni fatta?
End.
...
Eh okej, jag erkänner att det var ett tag sen jag skrev här. Men jag har mer eller mindre glömt av omvärlden. Alltså jag har varit insnöad i skolan i ett och ett halvt år och nu är det helt plötsligt slut.
Det tog nämligen slut igår tisdag, den 1 juni. Det var ingen större spektakel. Gick till skolan, det bjöds på fika, vi fick våra slutbetyg, samling i aulan och sen slut. På eftermiddagen/kvällen var jag förvisso i dalsjöfors och grillade quorn burgare hos klasskompisen J.
Som sagt inget större spektakel, jag och klasskompisen S tog 23.10 bussen från henne och var väl hemma innan midnatt.. Jävligt kul att röjja på en tisdag... nah i dunno 'bout that.
Jag är ganska nöjd med mina betyg, en massa G:n och Vg:n och en eller två Mvg.. Men jag har iaf klarat av hela utbildningen utan att behöva komplettera något och det känns bra.
Nu i juni ska jag inte göra någonting. Jag ska börja jobba på ett äldreboende som jag praktiserade på i höstas. Jag börjar den 5 juli...
Helt seriöst. Jag vill inget annat än att fly landet. Och till en viss person också. Alltså igår tisdag väcktes jag av ett sms från honom där han skrev nåt i stil med "Med tanke på att det är din examen idag vill jag bara säga grattis till dig och att jag är stolt över dig för att du har lyckats med detta. Men jag är ledsen också för att jag inte är där för att dela din dag med dig"
Man bah AAAAAAAaaaaaaaWWWWWWWWwwwwwwwww. Vaknade visserligen en timma innan väckarklockan skulle ringa. Men jag tror på fullaste allvar att jag är på gränsen till att dö. Alltså får man vara såhär gullig!?
En förklaring kanske vore på sin plats, så att jag inte gör mig mer missförstådd än vanlig. Jag har aldrig, och jag menar aldrig haft en pojkvän. Och då räknar jag inte killen som frågade chans på mig i mellanstadiet eller något i den stilen. Jag har inte haft något som människor i min närhet pratar om, upplever och glädjs åt. Jag har haft en förälskelse, men den var aldrig ömsesidig och i flera år hade jag ingen lust att beblanda mig med sjukdomen "kärleken"...
Tills nu.
Jag står inte ut med att han bor så långt ifrån mig. Jag står inte ut med att han är så gullig mot mig. Jag står inte ut med att jag inte får röra vid honom.
Det var faktiskt han som erkände sina känslor för mig för första gången. Det var den 20 februari. GGGGGAAAAAAAHHHHHHH känner mig som tolv år igen och bah OmG dEn HäR kIlLeN dIgGaR mEj!!!!
Och jag är fullkomligt, hopplöst, upp över öronen kär i honom.
Booh. Vill bara gråta för att jag inte har tillräckligt med balls att åka till honom. Rent pengamässigt har jag råd. Men skulle jag åka kommer jag att leva fattigt 1-2 månader? Eh jag vet inte... Biljetten kostar mellan 10-13 laxar och sen måste jag förnya mitt pass.. =( =( =(
Jag vill bara ha en vindpust i rätt riktning...
Har ingen aning om vad som händer med mig efter semestervikariatet.. Jag flyr landet.
Vill också säga att jag älskar Karin. Efter att pratat med Karin så känns det som om jag klarar allt och inget är fel, att allt står precis rätt till. Hon behöver inte säga så mycket och hon pratar om sig själv, vilket gör mig glad och allt det hon säger blåser nytt liv i mig på något sätt. Karin är en beslutsam person och jag beundrar henne för det, lika mycket som jag är stolt över henne. Jag är tacksam över att Karin har accepterat mig som den lilla fucktarden jag är och att hon behandlar mig som en människa, som en riktig vän. Älskar dig bruden.
End.
Det tog nämligen slut igår tisdag, den 1 juni. Det var ingen större spektakel. Gick till skolan, det bjöds på fika, vi fick våra slutbetyg, samling i aulan och sen slut. På eftermiddagen/kvällen var jag förvisso i dalsjöfors och grillade quorn burgare hos klasskompisen J.
Som sagt inget större spektakel, jag och klasskompisen S tog 23.10 bussen från henne och var väl hemma innan midnatt.. Jävligt kul att röjja på en tisdag... nah i dunno 'bout that.
Jag är ganska nöjd med mina betyg, en massa G:n och Vg:n och en eller två Mvg.. Men jag har iaf klarat av hela utbildningen utan att behöva komplettera något och det känns bra.
Nu i juni ska jag inte göra någonting. Jag ska börja jobba på ett äldreboende som jag praktiserade på i höstas. Jag börjar den 5 juli...
Helt seriöst. Jag vill inget annat än att fly landet. Och till en viss person också. Alltså igår tisdag väcktes jag av ett sms från honom där han skrev nåt i stil med "Med tanke på att det är din examen idag vill jag bara säga grattis till dig och att jag är stolt över dig för att du har lyckats med detta. Men jag är ledsen också för att jag inte är där för att dela din dag med dig"
Man bah AAAAAAAaaaaaaaWWWWWWWWwwwwwwwww. Vaknade visserligen en timma innan väckarklockan skulle ringa. Men jag tror på fullaste allvar att jag är på gränsen till att dö. Alltså får man vara såhär gullig!?
En förklaring kanske vore på sin plats, så att jag inte gör mig mer missförstådd än vanlig. Jag har aldrig, och jag menar aldrig haft en pojkvän. Och då räknar jag inte killen som frågade chans på mig i mellanstadiet eller något i den stilen. Jag har inte haft något som människor i min närhet pratar om, upplever och glädjs åt. Jag har haft en förälskelse, men den var aldrig ömsesidig och i flera år hade jag ingen lust att beblanda mig med sjukdomen "kärleken"...
Tills nu.
Jag står inte ut med att han bor så långt ifrån mig. Jag står inte ut med att han är så gullig mot mig. Jag står inte ut med att jag inte får röra vid honom.
Det var faktiskt han som erkände sina känslor för mig för första gången. Det var den 20 februari. GGGGGAAAAAAAHHHHHHH känner mig som tolv år igen och bah OmG dEn HäR kIlLeN dIgGaR mEj!!!!
Och jag är fullkomligt, hopplöst, upp över öronen kär i honom.
Booh. Vill bara gråta för att jag inte har tillräckligt med balls att åka till honom. Rent pengamässigt har jag råd. Men skulle jag åka kommer jag att leva fattigt 1-2 månader? Eh jag vet inte... Biljetten kostar mellan 10-13 laxar och sen måste jag förnya mitt pass.. =( =( =(
Jag vill bara ha en vindpust i rätt riktning...
Har ingen aning om vad som händer med mig efter semestervikariatet.. Jag flyr landet.
Vill också säga att jag älskar Karin. Efter att pratat med Karin så känns det som om jag klarar allt och inget är fel, att allt står precis rätt till. Hon behöver inte säga så mycket och hon pratar om sig själv, vilket gör mig glad och allt det hon säger blåser nytt liv i mig på något sätt. Karin är en beslutsam person och jag beundrar henne för det, lika mycket som jag är stolt över henne. Jag är tacksam över att Karin har accepterat mig som den lilla fucktarden jag är och att hon behandlar mig som en människa, som en riktig vän. Älskar dig bruden.
End.
