...
För inte så många kvällar sedan låg vi tre systrar i sovrummet och försökte sova. Jag tror att det var dagen innan deras skolavslutning, och ingen kunde riktigt sova, av olika anledningar.. Vi pratade om det ena och det andra och vi kom in på smal/tjock debatten igen. Det blev som de andra gångerna man har disskuterat vikt, med en viss syster, när hon anklagar en för att vara besatt av hennes vikt.. bah jaja.. Vi pratade även om våran kära mor.. Och sen kom vi in på något annat, minns inte vad precis, men i samband med detta frågade jag dem om de minns när jag var inlagd på psyket. Su svarar med att säga något i stil med "vadårå?" och Si minns inte det knappt. Fick tänka en stund för att komma ihåg när det här var.. Första året på gymnasiet var det. Julen jag fyllde 16 år, fyllde år där inne faktiskt. Det kom inga läkare till efter jul för att de hade alla ledigt.. jaja.
I vilket fall som helst tror jag inte att de förstod den riktiga anledningen och varför. Jag förklarade för dem att jag var hemma hos Mon och de (systrarna+mor) var inte i borås vid den tidpunkten, och därför hängde jag med dem, för de bodde i närheten. De visste hur jag mådde och Mon ringde sin terapeut för att lägga in mig, bara tio minuter efter det samtalet. Jag sa till dem att jag hade berättat att jag inte ville leva längre. Och också att det var den tråkigaste veckan där. Antingen satt man och spelade nåt ovärt eller tittade på tv.
Sen var det inget mer med det. Samtalet rann ut i sanden och vi somnade in. Jag kan inte påstå att jag har märkt av någon större skillnad i samtalen vi har haft efter detta.. Lol, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men på helt fullaste allvar, så vet jag att de har svårt att begripa att något sådant har hänt.
Just det! Den natten vi inte kunde sova och vi pratade om vikt, nämnde jag därför en sak för Su. Jag sa till henne att bland det mest elakaste saker hon har kunnat säga var att den senaste gången jag inte åt, alltså svalt mig, var för att jag ville ha uppmärksamhet. Efter att jag dog ännu mer inombords svarade lillebror på Su kommentar att det var inte alls därför utan för att mor häckade jämt och ständigt i köket.
Och anledningen till varför jag gav upp och började svälta mig själv i tre dagar var för att jag gick in i köket en morgon och skulle ha ett glas vatten. Hon fällde då en kommentar om att jag skulle tänka noga på om jag var värt ett glas vatten. Jag mådde inte bra då heller, med tanke på att jag var arbetslös och pluggade inte då heller. Därför la jag ner glaset och gick därifrån.
Su sa saker i stil med att jag inte skulle ta åt mig av saker som mor säger. Och på det svarade jag att det är inte enkelt varje gång. Ibland kan jag skrika åt hennes idioti, ibland måste jag skaka på huvudet och skratta. Andra gånger klarar jag inte av det.
Fattar inte varför hon inte kan begripa en sån enkel sak (Su alltså). Man är inte på topp varje dag, speciellt inte om man peppras med sådana kommentarer.
Jag ifrågasätter min existens tillräckligt och behöver inte ha hjärndöda människors kommentarer.
En sak som jag inte tog upp då, den kvällen alltså.. Utan jag har pratat med Josy om det. Det handlar om att när jag väl har lyckats i arbetslivet och kan äntligen flytta ut, så ska jag ta systrarna med mig. Och det har vi pratat om innan och de tänker och väntar (kanske) på att det ska hända. Det jag grunnar över är om jag åker ner till Downunder och allt funkar och jag bestämmer mig för att börja ett liv med honom, så vet jag inte hur jag ska berätta det för systrarna. Jag vill varken leka egoist eller alturist och det är där skon klämmer. Jag vet inte om jag kan med att åka och krossa deras drömmar. Eller stanna och leva i längtan...
Jag vill ändå berätta för dem nångång om att jag har dessa tankar och att jag funderar seriöst på dem. Inte för att jag menar att det ska hända i år, eller nästa.. Men att det kan hända.
Nångång ska det väl vara min tur att komma härifrån
Jag står, fast här i min lera vill bara komma igång
Jag har gjort min tid i golvet, i en skitig stor fabrik
Vem vill jobba som en zombie, supa bort sin lediga helg?
Det kliar i min kropp, fan måste allting gå så sakta?
Jag får bara skit efter allt jag har gjort, kan ni fatta?
End.
I vilket fall som helst tror jag inte att de förstod den riktiga anledningen och varför. Jag förklarade för dem att jag var hemma hos Mon och de (systrarna+mor) var inte i borås vid den tidpunkten, och därför hängde jag med dem, för de bodde i närheten. De visste hur jag mådde och Mon ringde sin terapeut för att lägga in mig, bara tio minuter efter det samtalet. Jag sa till dem att jag hade berättat att jag inte ville leva längre. Och också att det var den tråkigaste veckan där. Antingen satt man och spelade nåt ovärt eller tittade på tv.
Sen var det inget mer med det. Samtalet rann ut i sanden och vi somnade in. Jag kan inte påstå att jag har märkt av någon större skillnad i samtalen vi har haft efter detta.. Lol, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men på helt fullaste allvar, så vet jag att de har svårt att begripa att något sådant har hänt.
Just det! Den natten vi inte kunde sova och vi pratade om vikt, nämnde jag därför en sak för Su. Jag sa till henne att bland det mest elakaste saker hon har kunnat säga var att den senaste gången jag inte åt, alltså svalt mig, var för att jag ville ha uppmärksamhet. Efter att jag dog ännu mer inombords svarade lillebror på Su kommentar att det var inte alls därför utan för att mor häckade jämt och ständigt i köket.
Och anledningen till varför jag gav upp och började svälta mig själv i tre dagar var för att jag gick in i köket en morgon och skulle ha ett glas vatten. Hon fällde då en kommentar om att jag skulle tänka noga på om jag var värt ett glas vatten. Jag mådde inte bra då heller, med tanke på att jag var arbetslös och pluggade inte då heller. Därför la jag ner glaset och gick därifrån.
Su sa saker i stil med att jag inte skulle ta åt mig av saker som mor säger. Och på det svarade jag att det är inte enkelt varje gång. Ibland kan jag skrika åt hennes idioti, ibland måste jag skaka på huvudet och skratta. Andra gånger klarar jag inte av det.
Fattar inte varför hon inte kan begripa en sån enkel sak (Su alltså). Man är inte på topp varje dag, speciellt inte om man peppras med sådana kommentarer.
Jag ifrågasätter min existens tillräckligt och behöver inte ha hjärndöda människors kommentarer.
En sak som jag inte tog upp då, den kvällen alltså.. Utan jag har pratat med Josy om det. Det handlar om att när jag väl har lyckats i arbetslivet och kan äntligen flytta ut, så ska jag ta systrarna med mig. Och det har vi pratat om innan och de tänker och väntar (kanske) på att det ska hända. Det jag grunnar över är om jag åker ner till Downunder och allt funkar och jag bestämmer mig för att börja ett liv med honom, så vet jag inte hur jag ska berätta det för systrarna. Jag vill varken leka egoist eller alturist och det är där skon klämmer. Jag vet inte om jag kan med att åka och krossa deras drömmar. Eller stanna och leva i längtan...
Jag vill ändå berätta för dem nångång om att jag har dessa tankar och att jag funderar seriöst på dem. Inte för att jag menar att det ska hända i år, eller nästa.. Men att det kan hända.
Nångång ska det väl vara min tur att komma härifrån
Jag står, fast här i min lera vill bara komma igång
Jag har gjort min tid i golvet, i en skitig stor fabrik
Vem vill jobba som en zombie, supa bort sin lediga helg?
Det kliar i min kropp, fan måste allting gå så sakta?
Jag får bara skit efter allt jag har gjort, kan ni fatta?
End.
Kommentarer
Postat av: Blog
Keep safe. Look out for one another.
Trackback