...
Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget. Kan lika gärna börja där jag först upptäckte det själv. Imorses var syster Si och jag i köket och gjorde iordning frukost till varandra. På henne vänstra överarm ser jag två identiska sår och jag frågar henne vad som har hänt där. Hon säger med en nästan viskande röst "jag har skurit mig".
Jag har alltid varit rädd för att den här dagen skulle komma. Att mina systrar kom att skada sig på samma sätt som jag har gjort i flera år. Jag tittade på henne och mina ögon svartnade. Si blev röd och förstod inte varför jag var arg på henne. I tystnad åt vi upp våran frukost och jag bad henne förklara sig när jag vi var i sovrummet.
Detta hände igår kväll nångång. Jag la mig vid halv elva tiden efter ha läst några kapitlar i en bok. Jag släckte ner och hon satt kvar vid datorn. Vet inte vad som hände då, jag måste ha slocknat ganska snabbt.
Tydligen had Si pratat med Su om att hon var ledsen på msn. Och anledningen till varför Si skadade sig är att hon kände sig ensam. Eftersom hon ska börja i gymnasiet efter sommaren, berättade Si att hon kommer vara ensam, då hennes närmsta vänner flyttar. Inte bara från staden, utan från landet.
Jag försökte vara så, jag vet inte.. pedagogisk som möjlig? Lol, alltså jag kan inte börja med att säga "ja, när jag var i din ålder så skar jag mig för jämnan". Nä, jag tänkte att jag behövde en annan approach. Jag är ganska uppriven. Si berättar mer för Su, inte konstigt, för det har de alltid gjort. Eftersom de är yngst, så har de delat allt med varandra. Su är för tillfället i gbg och samtidigt som jag och Si pratade ringde hon Su på mobilen och vi tre pratade.
Vet inte vad som händer. Jag vill inte vara världens hycklare. Men jag vet att jag inte har fel när jag säger att det hon gör är fel. En sak är jag rädd för också. En av Si's klasskamrater brukar tydligen skada sig på detta sätt. Si säger att hon blir förbannad och säger till sin kompis att sluta. Ja inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde imorses, sa jag till Si. Men på riktig. Den här kompisen är tydligen en bra kompis, och den enda hon kan umgås med n' whatnot. Men att hon också skär sig!? Herreminjeee... Giv mig styrka!
Bah!
End.
Jag har alltid varit rädd för att den här dagen skulle komma. Att mina systrar kom att skada sig på samma sätt som jag har gjort i flera år. Jag tittade på henne och mina ögon svartnade. Si blev röd och förstod inte varför jag var arg på henne. I tystnad åt vi upp våran frukost och jag bad henne förklara sig när jag vi var i sovrummet.
Detta hände igår kväll nångång. Jag la mig vid halv elva tiden efter ha läst några kapitlar i en bok. Jag släckte ner och hon satt kvar vid datorn. Vet inte vad som hände då, jag måste ha slocknat ganska snabbt.
Tydligen had Si pratat med Su om att hon var ledsen på msn. Och anledningen till varför Si skadade sig är att hon kände sig ensam. Eftersom hon ska börja i gymnasiet efter sommaren, berättade Si att hon kommer vara ensam, då hennes närmsta vänner flyttar. Inte bara från staden, utan från landet.
Jag försökte vara så, jag vet inte.. pedagogisk som möjlig? Lol, alltså jag kan inte börja med att säga "ja, när jag var i din ålder så skar jag mig för jämnan". Nä, jag tänkte att jag behövde en annan approach. Jag är ganska uppriven. Si berättar mer för Su, inte konstigt, för det har de alltid gjort. Eftersom de är yngst, så har de delat allt med varandra. Su är för tillfället i gbg och samtidigt som jag och Si pratade ringde hon Su på mobilen och vi tre pratade.
Vet inte vad som händer. Jag vill inte vara världens hycklare. Men jag vet att jag inte har fel när jag säger att det hon gör är fel. En sak är jag rädd för också. En av Si's klasskamrater brukar tydligen skada sig på detta sätt. Si säger att hon blir förbannad och säger till sin kompis att sluta. Ja inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde imorses, sa jag till Si. Men på riktig. Den här kompisen är tydligen en bra kompis, och den enda hon kan umgås med n' whatnot. Men att hon också skär sig!? Herreminjeee... Giv mig styrka!
Bah!
End.
...
För inte så många kvällar sedan låg vi tre systrar i sovrummet och försökte sova. Jag tror att det var dagen innan deras skolavslutning, och ingen kunde riktigt sova, av olika anledningar.. Vi pratade om det ena och det andra och vi kom in på smal/tjock debatten igen. Det blev som de andra gångerna man har disskuterat vikt, med en viss syster, när hon anklagar en för att vara besatt av hennes vikt.. bah jaja.. Vi pratade även om våran kära mor.. Och sen kom vi in på något annat, minns inte vad precis, men i samband med detta frågade jag dem om de minns när jag var inlagd på psyket. Su svarar med att säga något i stil med "vadårå?" och Si minns inte det knappt. Fick tänka en stund för att komma ihåg när det här var.. Första året på gymnasiet var det. Julen jag fyllde 16 år, fyllde år där inne faktiskt. Det kom inga läkare till efter jul för att de hade alla ledigt.. jaja.
I vilket fall som helst tror jag inte att de förstod den riktiga anledningen och varför. Jag förklarade för dem att jag var hemma hos Mon och de (systrarna+mor) var inte i borås vid den tidpunkten, och därför hängde jag med dem, för de bodde i närheten. De visste hur jag mådde och Mon ringde sin terapeut för att lägga in mig, bara tio minuter efter det samtalet. Jag sa till dem att jag hade berättat att jag inte ville leva längre. Och också att det var den tråkigaste veckan där. Antingen satt man och spelade nåt ovärt eller tittade på tv.
Sen var det inget mer med det. Samtalet rann ut i sanden och vi somnade in. Jag kan inte påstå att jag har märkt av någon större skillnad i samtalen vi har haft efter detta.. Lol, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men på helt fullaste allvar, så vet jag att de har svårt att begripa att något sådant har hänt.
Just det! Den natten vi inte kunde sova och vi pratade om vikt, nämnde jag därför en sak för Su. Jag sa till henne att bland det mest elakaste saker hon har kunnat säga var att den senaste gången jag inte åt, alltså svalt mig, var för att jag ville ha uppmärksamhet. Efter att jag dog ännu mer inombords svarade lillebror på Su kommentar att det var inte alls därför utan för att mor häckade jämt och ständigt i köket.
Och anledningen till varför jag gav upp och började svälta mig själv i tre dagar var för att jag gick in i köket en morgon och skulle ha ett glas vatten. Hon fällde då en kommentar om att jag skulle tänka noga på om jag var värt ett glas vatten. Jag mådde inte bra då heller, med tanke på att jag var arbetslös och pluggade inte då heller. Därför la jag ner glaset och gick därifrån.
Su sa saker i stil med att jag inte skulle ta åt mig av saker som mor säger. Och på det svarade jag att det är inte enkelt varje gång. Ibland kan jag skrika åt hennes idioti, ibland måste jag skaka på huvudet och skratta. Andra gånger klarar jag inte av det.
Fattar inte varför hon inte kan begripa en sån enkel sak (Su alltså). Man är inte på topp varje dag, speciellt inte om man peppras med sådana kommentarer.
Jag ifrågasätter min existens tillräckligt och behöver inte ha hjärndöda människors kommentarer.
En sak som jag inte tog upp då, den kvällen alltså.. Utan jag har pratat med Josy om det. Det handlar om att när jag väl har lyckats i arbetslivet och kan äntligen flytta ut, så ska jag ta systrarna med mig. Och det har vi pratat om innan och de tänker och väntar (kanske) på att det ska hända. Det jag grunnar över är om jag åker ner till Downunder och allt funkar och jag bestämmer mig för att börja ett liv med honom, så vet jag inte hur jag ska berätta det för systrarna. Jag vill varken leka egoist eller alturist och det är där skon klämmer. Jag vet inte om jag kan med att åka och krossa deras drömmar. Eller stanna och leva i längtan...
Jag vill ändå berätta för dem nångång om att jag har dessa tankar och att jag funderar seriöst på dem. Inte för att jag menar att det ska hända i år, eller nästa.. Men att det kan hända.
Nångång ska det väl vara min tur att komma härifrån
Jag står, fast här i min lera vill bara komma igång
Jag har gjort min tid i golvet, i en skitig stor fabrik
Vem vill jobba som en zombie, supa bort sin lediga helg?
Det kliar i min kropp, fan måste allting gå så sakta?
Jag får bara skit efter allt jag har gjort, kan ni fatta?
End.
I vilket fall som helst tror jag inte att de förstod den riktiga anledningen och varför. Jag förklarade för dem att jag var hemma hos Mon och de (systrarna+mor) var inte i borås vid den tidpunkten, och därför hängde jag med dem, för de bodde i närheten. De visste hur jag mådde och Mon ringde sin terapeut för att lägga in mig, bara tio minuter efter det samtalet. Jag sa till dem att jag hade berättat att jag inte ville leva längre. Och också att det var den tråkigaste veckan där. Antingen satt man och spelade nåt ovärt eller tittade på tv.
Sen var det inget mer med det. Samtalet rann ut i sanden och vi somnade in. Jag kan inte påstå att jag har märkt av någon större skillnad i samtalen vi har haft efter detta.. Lol, jag vet inte vad jag vill säga med det här. Men på helt fullaste allvar, så vet jag att de har svårt att begripa att något sådant har hänt.
Just det! Den natten vi inte kunde sova och vi pratade om vikt, nämnde jag därför en sak för Su. Jag sa till henne att bland det mest elakaste saker hon har kunnat säga var att den senaste gången jag inte åt, alltså svalt mig, var för att jag ville ha uppmärksamhet. Efter att jag dog ännu mer inombords svarade lillebror på Su kommentar att det var inte alls därför utan för att mor häckade jämt och ständigt i köket.
Och anledningen till varför jag gav upp och började svälta mig själv i tre dagar var för att jag gick in i köket en morgon och skulle ha ett glas vatten. Hon fällde då en kommentar om att jag skulle tänka noga på om jag var värt ett glas vatten. Jag mådde inte bra då heller, med tanke på att jag var arbetslös och pluggade inte då heller. Därför la jag ner glaset och gick därifrån.
Su sa saker i stil med att jag inte skulle ta åt mig av saker som mor säger. Och på det svarade jag att det är inte enkelt varje gång. Ibland kan jag skrika åt hennes idioti, ibland måste jag skaka på huvudet och skratta. Andra gånger klarar jag inte av det.
Fattar inte varför hon inte kan begripa en sån enkel sak (Su alltså). Man är inte på topp varje dag, speciellt inte om man peppras med sådana kommentarer.
Jag ifrågasätter min existens tillräckligt och behöver inte ha hjärndöda människors kommentarer.
En sak som jag inte tog upp då, den kvällen alltså.. Utan jag har pratat med Josy om det. Det handlar om att när jag väl har lyckats i arbetslivet och kan äntligen flytta ut, så ska jag ta systrarna med mig. Och det har vi pratat om innan och de tänker och väntar (kanske) på att det ska hända. Det jag grunnar över är om jag åker ner till Downunder och allt funkar och jag bestämmer mig för att börja ett liv med honom, så vet jag inte hur jag ska berätta det för systrarna. Jag vill varken leka egoist eller alturist och det är där skon klämmer. Jag vet inte om jag kan med att åka och krossa deras drömmar. Eller stanna och leva i längtan...
Jag vill ändå berätta för dem nångång om att jag har dessa tankar och att jag funderar seriöst på dem. Inte för att jag menar att det ska hända i år, eller nästa.. Men att det kan hända.
Nångång ska det väl vara min tur att komma härifrån
Jag står, fast här i min lera vill bara komma igång
Jag har gjort min tid i golvet, i en skitig stor fabrik
Vem vill jobba som en zombie, supa bort sin lediga helg?
Det kliar i min kropp, fan måste allting gå så sakta?
Jag får bara skit efter allt jag har gjort, kan ni fatta?
End.
...
Eh okej, jag erkänner att det var ett tag sen jag skrev här. Men jag har mer eller mindre glömt av omvärlden. Alltså jag har varit insnöad i skolan i ett och ett halvt år och nu är det helt plötsligt slut.
Det tog nämligen slut igår tisdag, den 1 juni. Det var ingen större spektakel. Gick till skolan, det bjöds på fika, vi fick våra slutbetyg, samling i aulan och sen slut. På eftermiddagen/kvällen var jag förvisso i dalsjöfors och grillade quorn burgare hos klasskompisen J.
Som sagt inget större spektakel, jag och klasskompisen S tog 23.10 bussen från henne och var väl hemma innan midnatt.. Jävligt kul att röjja på en tisdag... nah i dunno 'bout that.
Jag är ganska nöjd med mina betyg, en massa G:n och Vg:n och en eller två Mvg.. Men jag har iaf klarat av hela utbildningen utan att behöva komplettera något och det känns bra.
Nu i juni ska jag inte göra någonting. Jag ska börja jobba på ett äldreboende som jag praktiserade på i höstas. Jag börjar den 5 juli...
Helt seriöst. Jag vill inget annat än att fly landet. Och till en viss person också. Alltså igår tisdag väcktes jag av ett sms från honom där han skrev nåt i stil med "Med tanke på att det är din examen idag vill jag bara säga grattis till dig och att jag är stolt över dig för att du har lyckats med detta. Men jag är ledsen också för att jag inte är där för att dela din dag med dig"
Man bah AAAAAAAaaaaaaaWWWWWWWWwwwwwwwww. Vaknade visserligen en timma innan väckarklockan skulle ringa. Men jag tror på fullaste allvar att jag är på gränsen till att dö. Alltså får man vara såhär gullig!?
En förklaring kanske vore på sin plats, så att jag inte gör mig mer missförstådd än vanlig. Jag har aldrig, och jag menar aldrig haft en pojkvän. Och då räknar jag inte killen som frågade chans på mig i mellanstadiet eller något i den stilen. Jag har inte haft något som människor i min närhet pratar om, upplever och glädjs åt. Jag har haft en förälskelse, men den var aldrig ömsesidig och i flera år hade jag ingen lust att beblanda mig med sjukdomen "kärleken"...
Tills nu.
Jag står inte ut med att han bor så långt ifrån mig. Jag står inte ut med att han är så gullig mot mig. Jag står inte ut med att jag inte får röra vid honom.
Det var faktiskt han som erkände sina känslor för mig för första gången. Det var den 20 februari. GGGGGAAAAAAAHHHHHHH känner mig som tolv år igen och bah OmG dEn HäR kIlLeN dIgGaR mEj!!!!
Och jag är fullkomligt, hopplöst, upp över öronen kär i honom.
Booh. Vill bara gråta för att jag inte har tillräckligt med balls att åka till honom. Rent pengamässigt har jag råd. Men skulle jag åka kommer jag att leva fattigt 1-2 månader? Eh jag vet inte... Biljetten kostar mellan 10-13 laxar och sen måste jag förnya mitt pass.. =( =( =(
Jag vill bara ha en vindpust i rätt riktning...
Har ingen aning om vad som händer med mig efter semestervikariatet.. Jag flyr landet.
Vill också säga att jag älskar Karin. Efter att pratat med Karin så känns det som om jag klarar allt och inget är fel, att allt står precis rätt till. Hon behöver inte säga så mycket och hon pratar om sig själv, vilket gör mig glad och allt det hon säger blåser nytt liv i mig på något sätt. Karin är en beslutsam person och jag beundrar henne för det, lika mycket som jag är stolt över henne. Jag är tacksam över att Karin har accepterat mig som den lilla fucktarden jag är och att hon behandlar mig som en människa, som en riktig vän. Älskar dig bruden.
End.
Det tog nämligen slut igår tisdag, den 1 juni. Det var ingen större spektakel. Gick till skolan, det bjöds på fika, vi fick våra slutbetyg, samling i aulan och sen slut. På eftermiddagen/kvällen var jag förvisso i dalsjöfors och grillade quorn burgare hos klasskompisen J.
Som sagt inget större spektakel, jag och klasskompisen S tog 23.10 bussen från henne och var väl hemma innan midnatt.. Jävligt kul att röjja på en tisdag... nah i dunno 'bout that.
Jag är ganska nöjd med mina betyg, en massa G:n och Vg:n och en eller två Mvg.. Men jag har iaf klarat av hela utbildningen utan att behöva komplettera något och det känns bra.
Nu i juni ska jag inte göra någonting. Jag ska börja jobba på ett äldreboende som jag praktiserade på i höstas. Jag börjar den 5 juli...
Helt seriöst. Jag vill inget annat än att fly landet. Och till en viss person också. Alltså igår tisdag väcktes jag av ett sms från honom där han skrev nåt i stil med "Med tanke på att det är din examen idag vill jag bara säga grattis till dig och att jag är stolt över dig för att du har lyckats med detta. Men jag är ledsen också för att jag inte är där för att dela din dag med dig"
Man bah AAAAAAAaaaaaaaWWWWWWWWwwwwwwwww. Vaknade visserligen en timma innan väckarklockan skulle ringa. Men jag tror på fullaste allvar att jag är på gränsen till att dö. Alltså får man vara såhär gullig!?
En förklaring kanske vore på sin plats, så att jag inte gör mig mer missförstådd än vanlig. Jag har aldrig, och jag menar aldrig haft en pojkvän. Och då räknar jag inte killen som frågade chans på mig i mellanstadiet eller något i den stilen. Jag har inte haft något som människor i min närhet pratar om, upplever och glädjs åt. Jag har haft en förälskelse, men den var aldrig ömsesidig och i flera år hade jag ingen lust att beblanda mig med sjukdomen "kärleken"...
Tills nu.
Jag står inte ut med att han bor så långt ifrån mig. Jag står inte ut med att han är så gullig mot mig. Jag står inte ut med att jag inte får röra vid honom.
Det var faktiskt han som erkände sina känslor för mig för första gången. Det var den 20 februari. GGGGGAAAAAAAHHHHHHH känner mig som tolv år igen och bah OmG dEn HäR kIlLeN dIgGaR mEj!!!!
Och jag är fullkomligt, hopplöst, upp över öronen kär i honom.
Booh. Vill bara gråta för att jag inte har tillräckligt med balls att åka till honom. Rent pengamässigt har jag råd. Men skulle jag åka kommer jag att leva fattigt 1-2 månader? Eh jag vet inte... Biljetten kostar mellan 10-13 laxar och sen måste jag förnya mitt pass.. =( =( =(
Jag vill bara ha en vindpust i rätt riktning...
Har ingen aning om vad som händer med mig efter semestervikariatet.. Jag flyr landet.
Vill också säga att jag älskar Karin. Efter att pratat med Karin så känns det som om jag klarar allt och inget är fel, att allt står precis rätt till. Hon behöver inte säga så mycket och hon pratar om sig själv, vilket gör mig glad och allt det hon säger blåser nytt liv i mig på något sätt. Karin är en beslutsam person och jag beundrar henne för det, lika mycket som jag är stolt över henne. Jag är tacksam över att Karin har accepterat mig som den lilla fucktarden jag är och att hon behandlar mig som en människa, som en riktig vän. Älskar dig bruden.
End.