...
Haha, det här tål att skrivas ner.
Jag och syster Si har en intern grej som vi kör med och det är citatet "jag slåss". Vi brukar vanligtvis skratta när den andra säger så.Den här gången sa hon följande:
"Jag slåss, jag har faktiskt tränat brottning"
Och på det replikerar jag:
"Jaha, men jag har gått livets hårda skola!"
Ibland kläcker även jag sådana godbitar. =D
Jag och syster Si har en intern grej som vi kör med och det är citatet "jag slåss". Vi brukar vanligtvis skratta när den andra säger så.Den här gången sa hon följande:
"Jag slåss, jag har faktiskt tränat brottning"
Och på det replikerar jag:
"Jaha, men jag har gått livets hårda skola!"
Ibland kläcker även jag sådana godbitar. =D
...
Okej.
Avslutade precis en konversation med Keith via skype. Vi pratade om det som vi pratar om nu för tiden. Att jag ska komma och besöka honom. Vi kom överens om ett gemensamt datum när jag ska åka. Det blir den 11 september och det är spikat. Nu var jag faktiskt tvungen att fråga honom när jag skulle hem också, så att vi kunde komma överens om ännu ett datum. Men det visade sig vara lite svårare än vi trodde.
Först och främst, det som kommer sägas följande har jag redan tänkt för mig själv, utan att ha yttrat det för honom. Men han svarade ganska enkelt på min fråga, att jag inte skulle åka hem.
Han började många av sina meningar med "im not just saying this to make you stay but...". Han pratade om ett förslag (igen, det här har jag tänkt själv innan), att jag kommer och bor med honom, vi två tillsammans, nånstans i Australien. Att vi kunde båda jobba för att få ihop det. Att det fanns tillräckligt med jobb. Då pratade han om ett jobbvisum (vilket alltså jag redan har tänkt på). Den heter Working holiday visa. Du får vistas i landet i tolv månader och även jobba. Den här killen: http://www.backpacking.se/ReadArticle.asp?ArticleId=181&SubMenu=2 har lyckats ganska bra med att svara på de flesta frågor som jag har funderat på. För att ja, jag funderar seriöst på detta.
Mitt hjärta brast när han sa något i stil med "jag vet att du kommer och besöker mig snart, men sen måste du åka hem. Du har ditt i ett annat land och jag har mitt på andra sidan jorden, tills vi kan besöka varandra igen. Och för vad?"
Det jag får honom att känna nu (och hur han får mig att känna) går inte att beskriva i ord. Han har alltså tänkt att ha ett liv med mig.
Jag var stum och stammade orden som kom ur min mun. På fullaste allvar känner jag precis som honom. Vad är det egentligen som håller mig tillbaka? Varför inte ge detta en chans när jag äntligen har fått något som inte bara rör mig in i själen, utan det är ömsesidigt också! Sånt här händer aldrig mig. Och jag vet inte om han missförstod min tystnad. Jag satt förstummad ganska länge. Men förklarade min förvåning över att han tänkte precis som jag.
Och när jag förklarade ovanstående, att han inte behövde bekymmra sig, frågade han ändå, eftersom han kände att det var något mer jag höll undan med.
Jag fick förklara för honom det som gnager på mig så fort jag tänker på mig själv. Jag lovade mina systrar att så fort jag blev klar med min utbildning (vilket jag är) och har fått ett fast jobb (vilket jag inte har, jag vet att det tar tid), så ska jag flytta ut till en lägenhet, stor nog för alla oss tre. De strålade av lycka pga den idén.
Visserligen har jag nämnt detta för syster Su att jag har haft mina allvarliga funderingar på att bosätta mig permanent hos honom. Hennes reaktion var något i stil med "neeej, inte än.." Väldigt diffust alltså.
Så hur ska jag ställa mig till det här undrar jag? Jag drabbas av ångest så fort jag tänker på ordet "framtid". Men det var något djupliggande och betryggande i det ordet när Keith pratade om det.
Jag förklarade mitt löfte till mina systrar och därför skulle jag känna mig fruktansvärt självisk om jag tänkte enbart på vad jag ville, före dem.. Tanken tynger mig med skam och skuld. Det är svårt att förklara. Jag vill inte vara alturismen personifierad precis.. Men den gnagande känslan släpper inte riktigt.
Samtidigt kan jag känna varför? Varför kan jag inte få göra något för min skull? Något som jag verkligen vill! Som jag önskar hände igår! Något som fyller mig med en obeskrivlig, ofantlig känsla av... kärlek.
Det är inte som om jag ska dra några förhastade slutsattser.. Jag börjar med att skriva av mig här. Jag behöver en nära vän just nu. En likasinnad, klok människa. Hon är upptagen med sin käresta.
Men jag har ändå funderat på dessa saker innan han nämnde dem. Men när han nämner dem, då ger det en annan känsla.. en mer riktig känsla. Som när han sa att jag skulle få träffa hans föräldrar.. Jag hade mest tänkt, jaja, kan jag väl göra. Men jag blev till mig helt i trasorna att jag skulle presenteras som någons flickvän. Och nu det här.
Det handlar inte bara om att han har sagt det, eller att det är han som vill. Jag vill det minst lika mycket som honom. Jag har mina ljusa dagar där jag kan vara förnuftig. Men just nu, har jag allt det här att tänka på.
Det som grämer mig, är just den här känslan av att vara självisk.
Kommer jag ha råd med allt? Det tidigare nämnda visumet går på 1.7 tusen och de kräver att du har tillgång till minst 32 tusen på ditt konto. En enkelbiljett till honom kostar 5-6 tusen.
Hur ska jag göra med mitt namn när jag förnya mitt pass? Jag ska heta Seiya (och han har pratar om mig med sin mor och kompisar och refererat mig som Seiya). Men att byta mitt nuvarande namn till Seiya verkar vara krångligare än jag trodde och dessutom kostar det, och man drar in patentverket n' whatnot..
Hur ska jag göra med mitt csnlån?
Varför får jag dras med den här skiten? Jo, lite för att jag vill. Han erbjöd sig även att skicka pengar till mig när jag sa att man behövde minst 32 tusen tillgodo. Jag sa nej, att jag inte kan ta emot pengar, inte av vänner, inte ens min pojkvän (hans uttryck).
Jag vill helt enkelt åka till honom, mest för att jag snurrar här i mitt ekorrhjul och vill börja om på nytt hos honom. Att det inte finns något livsavgörande som håller mig tillbaka. Att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Killen är ganska ansvarsfull för att vara tjugo år...
HAAAALLLLPPPPPPPP
Avslutade precis en konversation med Keith via skype. Vi pratade om det som vi pratar om nu för tiden. Att jag ska komma och besöka honom. Vi kom överens om ett gemensamt datum när jag ska åka. Det blir den 11 september och det är spikat. Nu var jag faktiskt tvungen att fråga honom när jag skulle hem också, så att vi kunde komma överens om ännu ett datum. Men det visade sig vara lite svårare än vi trodde.
Först och främst, det som kommer sägas följande har jag redan tänkt för mig själv, utan att ha yttrat det för honom. Men han svarade ganska enkelt på min fråga, att jag inte skulle åka hem.
Han började många av sina meningar med "im not just saying this to make you stay but...". Han pratade om ett förslag (igen, det här har jag tänkt själv innan), att jag kommer och bor med honom, vi två tillsammans, nånstans i Australien. Att vi kunde båda jobba för att få ihop det. Att det fanns tillräckligt med jobb. Då pratade han om ett jobbvisum (vilket alltså jag redan har tänkt på). Den heter Working holiday visa. Du får vistas i landet i tolv månader och även jobba. Den här killen: http://www.backpacking.se/ReadArticle.asp?ArticleId=181&SubMenu=2 har lyckats ganska bra med att svara på de flesta frågor som jag har funderat på. För att ja, jag funderar seriöst på detta.
Mitt hjärta brast när han sa något i stil med "jag vet att du kommer och besöker mig snart, men sen måste du åka hem. Du har ditt i ett annat land och jag har mitt på andra sidan jorden, tills vi kan besöka varandra igen. Och för vad?"
Det jag får honom att känna nu (och hur han får mig att känna) går inte att beskriva i ord. Han har alltså tänkt att ha ett liv med mig.
Jag var stum och stammade orden som kom ur min mun. På fullaste allvar känner jag precis som honom. Vad är det egentligen som håller mig tillbaka? Varför inte ge detta en chans när jag äntligen har fått något som inte bara rör mig in i själen, utan det är ömsesidigt också! Sånt här händer aldrig mig. Och jag vet inte om han missförstod min tystnad. Jag satt förstummad ganska länge. Men förklarade min förvåning över att han tänkte precis som jag.
Och när jag förklarade ovanstående, att han inte behövde bekymmra sig, frågade han ändå, eftersom han kände att det var något mer jag höll undan med.
Jag fick förklara för honom det som gnager på mig så fort jag tänker på mig själv. Jag lovade mina systrar att så fort jag blev klar med min utbildning (vilket jag är) och har fått ett fast jobb (vilket jag inte har, jag vet att det tar tid), så ska jag flytta ut till en lägenhet, stor nog för alla oss tre. De strålade av lycka pga den idén.
Visserligen har jag nämnt detta för syster Su att jag har haft mina allvarliga funderingar på att bosätta mig permanent hos honom. Hennes reaktion var något i stil med "neeej, inte än.." Väldigt diffust alltså.
Så hur ska jag ställa mig till det här undrar jag? Jag drabbas av ångest så fort jag tänker på ordet "framtid". Men det var något djupliggande och betryggande i det ordet när Keith pratade om det.
Jag förklarade mitt löfte till mina systrar och därför skulle jag känna mig fruktansvärt självisk om jag tänkte enbart på vad jag ville, före dem.. Tanken tynger mig med skam och skuld. Det är svårt att förklara. Jag vill inte vara alturismen personifierad precis.. Men den gnagande känslan släpper inte riktigt.
Samtidigt kan jag känna varför? Varför kan jag inte få göra något för min skull? Något som jag verkligen vill! Som jag önskar hände igår! Något som fyller mig med en obeskrivlig, ofantlig känsla av... kärlek.
Det är inte som om jag ska dra några förhastade slutsattser.. Jag börjar med att skriva av mig här. Jag behöver en nära vän just nu. En likasinnad, klok människa. Hon är upptagen med sin käresta.
Men jag har ändå funderat på dessa saker innan han nämnde dem. Men när han nämner dem, då ger det en annan känsla.. en mer riktig känsla. Som när han sa att jag skulle få träffa hans föräldrar.. Jag hade mest tänkt, jaja, kan jag väl göra. Men jag blev till mig helt i trasorna att jag skulle presenteras som någons flickvän. Och nu det här.
Det handlar inte bara om att han har sagt det, eller att det är han som vill. Jag vill det minst lika mycket som honom. Jag har mina ljusa dagar där jag kan vara förnuftig. Men just nu, har jag allt det här att tänka på.
Det som grämer mig, är just den här känslan av att vara självisk.
Kommer jag ha råd med allt? Det tidigare nämnda visumet går på 1.7 tusen och de kräver att du har tillgång till minst 32 tusen på ditt konto. En enkelbiljett till honom kostar 5-6 tusen.
Hur ska jag göra med mitt namn när jag förnya mitt pass? Jag ska heta Seiya (och han har pratar om mig med sin mor och kompisar och refererat mig som Seiya). Men att byta mitt nuvarande namn till Seiya verkar vara krångligare än jag trodde och dessutom kostar det, och man drar in patentverket n' whatnot..
Hur ska jag göra med mitt csnlån?
Varför får jag dras med den här skiten? Jo, lite för att jag vill. Han erbjöd sig även att skicka pengar till mig när jag sa att man behövde minst 32 tusen tillgodo. Jag sa nej, att jag inte kan ta emot pengar, inte av vänner, inte ens min pojkvän (hans uttryck).
Jag vill helt enkelt åka till honom, mest för att jag snurrar här i mitt ekorrhjul och vill börja om på nytt hos honom. Att det inte finns något livsavgörande som håller mig tillbaka. Att han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Killen är ganska ansvarsfull för att vara tjugo år...
HAAAALLLLPPPPPPPP
...
Giv mig styrka!
Kalla mig vad fan som helst, kalla mig blödig, smörig horig, jag bryr mig inte. Men attityd som syster Su är som att få knytnävsslag i ett redan förstört tomrum som jag med all ork och styrka jag har kvar i mig själv att fylla. Fan att det ska kräva en enda snetändning. Och nu sitter jag och tänker "varför tänkte inte jag på det här?"
Vet inte varför jag tar åt mig så mycket heller. Hela dagen har tett sig väl, jag har pratat med honom, med K och lett åt min framtid.
I min naivitet, alltså jag lekte bara med tanken att jag kunde köpa biljetten till honom (biljetten som är tur och retur, en månad i Melbourne kostar i dagsläget 9693:- vilket är det billigast alternativet jag har sett sen jag letat) redan idag, så har jag fått det gjort och att jag får nåt att se fram emot.
Men jag har inte tillräckligt för hela biljetten.
Min första tanke var att jag kunde låna till mig det sista, inget mer med det. Frågade alltså syster Su först (tänkte fråga bror senare, men har inte gjort. Tänker heller inte göra).
Det slutade med att hon tycker följande:
1. Att jag inte ska åka till honom, det är för mycket pengar för han skull.
2. Varför ska jag åka och slösa?
3. Varför kommer han inte hit?
4. Varför kan vi inte synas halvvägs så att det blir 50/50?
5. Varför kan han inte betala hälften?
Svaren på hennes kommentarer blev:
1. Jag vill åka, jag gör det för min skull och han skulle göra det samma för mig.
2. Jag vill åka, det är inte slösa i mina ögon. Jag spenderar alltså inte alla mina pengar.
3. Var skulle vi vara om han kom hit?
4-5. Jag har redan bestämt mig för att åka till honom. Till hans stad, där han bor och känner till allt. Jag kommer få gratis boende, jag kommer för fan bo i hans säng (sa inte det sistnämnda till henne). Och jag kommer bo hos honom i en månad och behöver inte bry mig om andra utgifter.
Det som stör mig mest är att jag stör mig på allt det här. Det är komiskt egentligen. Jag ville leka spontan och göra en spontan grej, men det sket sig. Visst, fine. Men tja... Detta är Su sätt att uttrycka sin oro. Hon avslutade med att säga "jag vill inte att du ska åka, bli sårad och sen ångra det hela".
Och sen drog hon ihop en historia som hände henne när hon var 13-14-15 år? Hon träffade en kille, fråga mig inte hur, men jag antar via nätet. Men hon berättade att hon träffade honom och ångrade det när de sågs.
Hur i helvete kan man jämföra våra historier? Hon är nazi ut i fingertopparna och tar allt man säger till henne bokstavligt talat. Och man får gå på tå för att inte säga något som gör henne förbannad. Kritik är inte att tala om. Hon kommer hata dig för resten av ditt liv.
Jag frågade om hon inte ens var glad för min skull? "Jo visst, vill inte att du ska bli såradblablablablaalbalbalbalba" Jag vet, jag borde inte ta åt mig. Jag är väl störd för att vilja gråta i detta stund.
Visst har jag aldrig ägt tillräckligt med pengar som fått mig att känna mig självständig någonsin. Men det här inte precis något jag har funderat på över en kväll och det handlar inte om att jag ska slösa. Jag kommer göra av med en tredjedel av mina löner. Det är inte slutet! Jag lovar! Jag har alltid levt knapert.
Men varför får jag inte njuta en månad av mitt liv hos någon som faktiskt älskar mig som sin. Jag älskar honom som min.
Orkar inte.
End.
Kalla mig vad fan som helst, kalla mig blödig, smörig horig, jag bryr mig inte. Men attityd som syster Su är som att få knytnävsslag i ett redan förstört tomrum som jag med all ork och styrka jag har kvar i mig själv att fylla. Fan att det ska kräva en enda snetändning. Och nu sitter jag och tänker "varför tänkte inte jag på det här?"
Vet inte varför jag tar åt mig så mycket heller. Hela dagen har tett sig väl, jag har pratat med honom, med K och lett åt min framtid.
I min naivitet, alltså jag lekte bara med tanken att jag kunde köpa biljetten till honom (biljetten som är tur och retur, en månad i Melbourne kostar i dagsläget 9693:- vilket är det billigast alternativet jag har sett sen jag letat) redan idag, så har jag fått det gjort och att jag får nåt att se fram emot.
Men jag har inte tillräckligt för hela biljetten.
Min första tanke var att jag kunde låna till mig det sista, inget mer med det. Frågade alltså syster Su först (tänkte fråga bror senare, men har inte gjort. Tänker heller inte göra).
Det slutade med att hon tycker följande:
1. Att jag inte ska åka till honom, det är för mycket pengar för han skull.
2. Varför ska jag åka och slösa?
3. Varför kommer han inte hit?
4. Varför kan vi inte synas halvvägs så att det blir 50/50?
5. Varför kan han inte betala hälften?
Svaren på hennes kommentarer blev:
1. Jag vill åka, jag gör det för min skull och han skulle göra det samma för mig.
2. Jag vill åka, det är inte slösa i mina ögon. Jag spenderar alltså inte alla mina pengar.
3. Var skulle vi vara om han kom hit?
4-5. Jag har redan bestämt mig för att åka till honom. Till hans stad, där han bor och känner till allt. Jag kommer få gratis boende, jag kommer för fan bo i hans säng (sa inte det sistnämnda till henne). Och jag kommer bo hos honom i en månad och behöver inte bry mig om andra utgifter.
Det som stör mig mest är att jag stör mig på allt det här. Det är komiskt egentligen. Jag ville leka spontan och göra en spontan grej, men det sket sig. Visst, fine. Men tja... Detta är Su sätt att uttrycka sin oro. Hon avslutade med att säga "jag vill inte att du ska åka, bli sårad och sen ångra det hela".
Och sen drog hon ihop en historia som hände henne när hon var 13-14-15 år? Hon träffade en kille, fråga mig inte hur, men jag antar via nätet. Men hon berättade att hon träffade honom och ångrade det när de sågs.
Hur i helvete kan man jämföra våra historier? Hon är nazi ut i fingertopparna och tar allt man säger till henne bokstavligt talat. Och man får gå på tå för att inte säga något som gör henne förbannad. Kritik är inte att tala om. Hon kommer hata dig för resten av ditt liv.
Jag frågade om hon inte ens var glad för min skull? "Jo visst, vill inte att du ska bli såradblablablablaalbalbalbalba" Jag vet, jag borde inte ta åt mig. Jag är väl störd för att vilja gråta i detta stund.
Visst har jag aldrig ägt tillräckligt med pengar som fått mig att känna mig självständig någonsin. Men det här inte precis något jag har funderat på över en kväll och det handlar inte om att jag ska slösa. Jag kommer göra av med en tredjedel av mina löner. Det är inte slutet! Jag lovar! Jag har alltid levt knapert.
Men varför får jag inte njuta en månad av mitt liv hos någon som faktiskt älskar mig som sin. Jag älskar honom som min.
Orkar inte.
End.