...
Jag står inte ut, helt seriöst, jag står inte ut. Jag orkar inte med att känna av min obefintlighet. Varför finns jag till när jag vet att jag inte gör någon nytta? och till vilken nytta?!
Måhända att jag kan ses som en svag människa när jag tar illa vid när min 17 åriga lillasyster kritiserar mig. Men jag kan inte hjälpa det. Jag blir ledsen över situationen.
Hon har redan klargjort faktumet att hon tar varje ord man säger till henne bokstavligt talat.
Och säg mig, snälla, var min fråga så jävla obefogad? Ja i hennes öron. Ett annat faktum är att jag vet hur bra hon mår efter att ha dumförklarat sin 23 åriga storasyster. Jag vet. Hon försöker, av nån outgrundlig anledning att låta så förnuftig som möjligt. HerreZlatan! Du är bara 17, försök inte vara äldre än vad du är.
Vid sängdags igår kväll ställer jag mina systrar frågan "är ni sjuka"? Missuppfattningarna blev abnorma, jag förstår egentligen inte vad som gick fel där. Men frågan väckte olustkänslor hos Su och hon påstod att frågan var ställd som om jag undrade om de var psykiskt rubbade... Que?!
Alltså förra veckan var jag krasslig och hade ont i halsen och dessförinnan var de båda också krassliga. Och jag hade inte varit hemma sedan fredag morgon och jag kom hem måndag eftermiddag.
Med andra ord ville jag bara veta om de var sjuka. Jag ville veta hur de mådde, men jag använde andra ord. Och tydligen ska jag inte ställa sådana konstiga frågor, eftersom frågan i sig var rubbad.. Men om nån upplever mig otydlig och vill veta vad jag menar, så kan man redan i början av diskussionen fråga orsakerna och anledningarna till frågan. Men inte. Istället fick jag mestadels "varför, varför, varför, varför?" tillbaka som svar..
Jajamän, det måste ha varit världens dummaste fråga, helt obefogat iochmed influenstider osv.. Jupp jupp.
När jag väl hade förklarat vad jag menade efter många minuter, så blir det ändå fel. Jag står inte ut med trångsynta människor. Jag sa det till henne "det är inte så bra att du tar allt man säger till dig bokstavligt talat, det kommer inte hjälpa dig i längden". Vaddå längden, vad har det med saken att göra? Que?!
Den här bruden ska bli psykolog. Jupp jupp.
Och den kommer, känslan, det kryper fram och täpper igen mina organ och fyller mig med tonvis av ångest. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad håller jag på med? Ångesten är det svarta i mitt kaffe, det är där, oundvikligen.
Jag skippar lunchen och gråter i ett tomt klassrum. Kul jul.
End.
Måhända att jag kan ses som en svag människa när jag tar illa vid när min 17 åriga lillasyster kritiserar mig. Men jag kan inte hjälpa det. Jag blir ledsen över situationen.
Hon har redan klargjort faktumet att hon tar varje ord man säger till henne bokstavligt talat.
Och säg mig, snälla, var min fråga så jävla obefogad? Ja i hennes öron. Ett annat faktum är att jag vet hur bra hon mår efter att ha dumförklarat sin 23 åriga storasyster. Jag vet. Hon försöker, av nån outgrundlig anledning att låta så förnuftig som möjligt. HerreZlatan! Du är bara 17, försök inte vara äldre än vad du är.
Vid sängdags igår kväll ställer jag mina systrar frågan "är ni sjuka"? Missuppfattningarna blev abnorma, jag förstår egentligen inte vad som gick fel där. Men frågan väckte olustkänslor hos Su och hon påstod att frågan var ställd som om jag undrade om de var psykiskt rubbade... Que?!
Alltså förra veckan var jag krasslig och hade ont i halsen och dessförinnan var de båda också krassliga. Och jag hade inte varit hemma sedan fredag morgon och jag kom hem måndag eftermiddag.
Med andra ord ville jag bara veta om de var sjuka. Jag ville veta hur de mådde, men jag använde andra ord. Och tydligen ska jag inte ställa sådana konstiga frågor, eftersom frågan i sig var rubbad.. Men om nån upplever mig otydlig och vill veta vad jag menar, så kan man redan i början av diskussionen fråga orsakerna och anledningarna till frågan. Men inte. Istället fick jag mestadels "varför, varför, varför, varför?" tillbaka som svar..
Jajamän, det måste ha varit världens dummaste fråga, helt obefogat iochmed influenstider osv.. Jupp jupp.
När jag väl hade förklarat vad jag menade efter många minuter, så blir det ändå fel. Jag står inte ut med trångsynta människor. Jag sa det till henne "det är inte så bra att du tar allt man säger till dig bokstavligt talat, det kommer inte hjälpa dig i längden". Vaddå längden, vad har det med saken att göra? Que?!
Den här bruden ska bli psykolog. Jupp jupp.
Och den kommer, känslan, det kryper fram och täpper igen mina organ och fyller mig med tonvis av ångest. Vem är jag? Vart är jag på väg? Vad håller jag på med? Ångesten är det svarta i mitt kaffe, det är där, oundvikligen.
Jag skippar lunchen och gråter i ett tomt klassrum. Kul jul.
End.
Kommentarer
Trackback