...
Jag gjorde allt som jag skrev att jag skulle göra igår, titta på bio (the spirit och The day the earth stood still) osv. Förutom att dö dåråva. =O >I
Satt på biblioteket och skrev breven till ett antal människor som skulle få dem senare. Och jag började med systrarnas. Jag grät efter varje mening jag skrev. Det kändes som om jag svek dem. Att jag inte alls ville lämna dem, nånsin. Jag skrev nånting i stil med att nångång i framtiden skulle vi kunna bo ihop, vi tre systrar tillsammans, så att jag räddar dem från det helvete jag växte upp med.
Eftersom mor har redan nu börjat tjata på Susann (som bara är 16år) att gifta sig med random jävla horsläkting. Och hon har absolut inte slutat att tjata på mig om samma sak. Hur snällt, eller hur elakt jag svarar tillbaka att jag inte vill, så fattar inte den nollan till mor INGENTING, nada, nanimo, nichts, nothing!! Och det sista jag vill är att mina systrar ska få känna på vad jag har gått igenom.
Fattar inte att sådana människor som min mor finns! Vi har aldrig levt som hon levde i Irak, men ändå så ska vi bara lika tillbakasträvande som hon. Hon lever ju på medeltiden och tycker att underkastelse är bra. Och att vi gör en bra sak som tar släktingar hit genom att gifta bort sina döttrar. Samtidigt som hon säger att hon hatar det här landet och alla är horor och rasister. Och hon tisslar och tasslar och klagar på alla hennes släktingar och folk som hon känner, som hon kallar kompisar, men hon hatar alla dem med, eftersom det gör samma sak mot henne, bakom mors rygg..
För att fortsätta.. När jag skrev klart systrarnas brev lyste en lampa ovanför mitt huvud. Pling! sa det. Jag tänkte "läs den här jävla utbildningen och bli klar med den, så att du gör nåt med ditt liv!" Och tre terminer kommer att gå ganska fort. Därför tänker jag ta ett jobb inom vården och flytta ihop med mina systrar. Jag ville inget annat just den stunden. Jag vill inget annat just nu. Hela jag brann upp. I den stunden ville jag fortsätta. Jag la mig själv åt sidan och orkade inte med att vara självisk. Jag vill hjälpa dem i framtiden, så att de inte blir lika fucked up som jag.
Tanken gjorde mig väldigt glad. Jag hoppas verkligen på att genomföra den. I min läge idag kan jag inte göra så mkt. Jag tänker helt enkelt vänta tills jag är klar med min utbildning, vilken jag har planerat att genomföra pahrreal this time.
Och apropå skolan. Jag började ju idag... Vi var en grupp på 40 pers, men vi ska bli uppdelade när vi ska läsa andra kurser, sen framöver. Det börjar på riktigt imorgon. Idag var det mest introduktion, få en massa papper, lära sig stället osv. Min storebrors flickvän - Marilou (sweet name^^) pluggar också på komvux. Vi trodde båda att vi skulle gå i samma skola. Men hon går på erikslund, medans jag började på björkäng.
En rolig sak som hände efter jag slutade.. Marilou undrade om vi kunde flytta ihop nångång senare, när storebror ska flytta och plugga nån annanstans. Jag bah?! Eh, visst kan jag flytta ihop med dig. För hon vill nog inte flytta än och det är enklare att dela på en lägenhet om man är två. Men det är inte riktigt aktuellt än. Hon och storebror ska dilla igenom det själva innan de involverar mig..
Jo, men i min klass finns det två jag känner igen. Vi hade kul innan i rökrutan. Hoppas att det fortsätter så. Det är många som är gifta och har barn. Många utländska också. Därför fick hela klassen göra en svenska övning. Läsa en tex och förklara de understruckna orden osv. Liiite gay om ni frågar mig. Det kanske var bra för dem som har lite svårigheter med språket, men vi är den första klassen som har börjat med det. Inga andra har gjort så. Jaja..
Jag vet inte hur jag mår idag. Minst sagt apatisk. Ska inte ha för höga förväntningar på mig själv. Vem vet vad som kommer hända. Måste duscha och göra matlådor sen. -_-''
Jag vet att jag fortfarande är ledsen, men jag vet inte vad jag ska göra med all skit.. Bara låt det va, tror jag. Tänkte konsolidera med skolans kurator, nångång, kanske. Bara för att ha nån proffessionell att prata med? Jag vet inte. Får se dåråva..
End.
Satt på biblioteket och skrev breven till ett antal människor som skulle få dem senare. Och jag började med systrarnas. Jag grät efter varje mening jag skrev. Det kändes som om jag svek dem. Att jag inte alls ville lämna dem, nånsin. Jag skrev nånting i stil med att nångång i framtiden skulle vi kunna bo ihop, vi tre systrar tillsammans, så att jag räddar dem från det helvete jag växte upp med.
Eftersom mor har redan nu börjat tjata på Susann (som bara är 16år) att gifta sig med random jävla horsläkting. Och hon har absolut inte slutat att tjata på mig om samma sak. Hur snällt, eller hur elakt jag svarar tillbaka att jag inte vill, så fattar inte den nollan till mor INGENTING, nada, nanimo, nichts, nothing!! Och det sista jag vill är att mina systrar ska få känna på vad jag har gått igenom.
Fattar inte att sådana människor som min mor finns! Vi har aldrig levt som hon levde i Irak, men ändå så ska vi bara lika tillbakasträvande som hon. Hon lever ju på medeltiden och tycker att underkastelse är bra. Och att vi gör en bra sak som tar släktingar hit genom att gifta bort sina döttrar. Samtidigt som hon säger att hon hatar det här landet och alla är horor och rasister. Och hon tisslar och tasslar och klagar på alla hennes släktingar och folk som hon känner, som hon kallar kompisar, men hon hatar alla dem med, eftersom det gör samma sak mot henne, bakom mors rygg..
För att fortsätta.. När jag skrev klart systrarnas brev lyste en lampa ovanför mitt huvud. Pling! sa det. Jag tänkte "läs den här jävla utbildningen och bli klar med den, så att du gör nåt med ditt liv!" Och tre terminer kommer att gå ganska fort. Därför tänker jag ta ett jobb inom vården och flytta ihop med mina systrar. Jag ville inget annat just den stunden. Jag vill inget annat just nu. Hela jag brann upp. I den stunden ville jag fortsätta. Jag la mig själv åt sidan och orkade inte med att vara självisk. Jag vill hjälpa dem i framtiden, så att de inte blir lika fucked up som jag.
Tanken gjorde mig väldigt glad. Jag hoppas verkligen på att genomföra den. I min läge idag kan jag inte göra så mkt. Jag tänker helt enkelt vänta tills jag är klar med min utbildning, vilken jag har planerat att genomföra pahrreal this time.
Och apropå skolan. Jag började ju idag... Vi var en grupp på 40 pers, men vi ska bli uppdelade när vi ska läsa andra kurser, sen framöver. Det börjar på riktigt imorgon. Idag var det mest introduktion, få en massa papper, lära sig stället osv. Min storebrors flickvän - Marilou (sweet name^^) pluggar också på komvux. Vi trodde båda att vi skulle gå i samma skola. Men hon går på erikslund, medans jag började på björkäng.
En rolig sak som hände efter jag slutade.. Marilou undrade om vi kunde flytta ihop nångång senare, när storebror ska flytta och plugga nån annanstans. Jag bah?! Eh, visst kan jag flytta ihop med dig. För hon vill nog inte flytta än och det är enklare att dela på en lägenhet om man är två. Men det är inte riktigt aktuellt än. Hon och storebror ska dilla igenom det själva innan de involverar mig..
Jo, men i min klass finns det två jag känner igen. Vi hade kul innan i rökrutan. Hoppas att det fortsätter så. Det är många som är gifta och har barn. Många utländska också. Därför fick hela klassen göra en svenska övning. Läsa en tex och förklara de understruckna orden osv. Liiite gay om ni frågar mig. Det kanske var bra för dem som har lite svårigheter med språket, men vi är den första klassen som har börjat med det. Inga andra har gjort så. Jaja..
Jag vet inte hur jag mår idag. Minst sagt apatisk. Ska inte ha för höga förväntningar på mig själv. Vem vet vad som kommer hända. Måste duscha och göra matlådor sen. -_-''
Jag vet att jag fortfarande är ledsen, men jag vet inte vad jag ska göra med all skit.. Bara låt det va, tror jag. Tänkte konsolidera med skolans kurator, nångång, kanske. Bara för att ha nån proffessionell att prata med? Jag vet inte. Får se dåråva..
End.
Kommentarer
Trackback