...
Ibland känner jag mig nåt så fruktansvärt... ledsen.
Igår kom jag hem till hedvigsborg. Ingen var hemma. Gick därför ner till mitt rum för att lyssna på lite the Cardigans. Och när skivan tog blev det lite radio istället. När inte orkade lyssna mer på deras babbel om olika sätt att resa klimatsmart, stängde jag av radion och blev ensam med mina tankar. Inte många sekunder flöt innan jag kände att tårarna skulle komma.
Jag satt ensam i mitt rum. Det är bara tio grader där inne och jag kan se min andedräkt när jag andas ut. Jag satt på sängkanten och frös. Började gråta. Ledsen som stryk. Visst att det låter bara som självömkan, men jag grät ändå och kunde inte tänka på annat än att jag har och är ingenting.
Sen jag flyttade ut i sommras har det verkligen tagit mig nånstans i livet. Men för var dag som gick här, kände jag mig som en inkräktare än en vän till familjen. Jag tillhörde ingenting. Inget var mitt.. Jag bor i en källare och det är oftast kallt där och jag inkräktar på människors privata egendom.
Men sen tänker jag, vart ska jag gå? Jag vill inte flytta hem till min familj och känna ångest nästan varje dag (vilket jag redan gör, typ). Jag vill inte plåga mig själv genom att lyssna på mor, eller vara en börda för mina systrar (eftersom vi tre sov i samma rum innan). Och det har gjorts klart att det var en bra sak att jag flyttade ut.
Det är ingen ide att förflytta sig mellan olika vänners hem. Då skulle jag göra livet surt för dem.
Det känns som om jag sitter fast i ett tågräls, med ett tåg som kör rakt emot mig. Och jag vet inte om jag ska kämpa för att komma loss, eller bara stå där och vara tillfreds med mig själv.
Just nu känner jag för att göra det sistnämnda.
När jag skulle lägga mig igår vid tjugo i åtta (fanns inget annat att göra), började jag gråta igen. Övertalade mig själv att sluta. En timma senare knackar E. på dörren och hälsar mig tillbaka. När hon går, börjar jag genast att gråta igen. Jag ligger vaken väldigt länge och pendlar mellan att gråta och att jag ska ta mitt liv imorogn (alltså, idag tisdag).
Såhär tänkte jag att dagen skulle se ut då; äta frukost (done), blogga (...), röka, dra till biblioteket med x-antal kuvert och papper för att skriva lite skit och sen skicka till folk, gå på bio, eftersom jag har två gratisbiljetter och sen klart.
Visst att jag grät ännu mer när jag tänkte på att imorgon skulle vara min sista dag, men jag kände en behaglig lugn också.
Idag har jag alltså ett schema. Nu får det vara nog. Jag orkar inte vara ledsen varje dag och ha ångest och trycka och gnida och vara en nagel i livets öga. Jag vet att där här är ångestångestångest deluxe inför imorgon. Inför skolan. Jag hör redan nu hur alla säger i kör "vad var det vi sa". Det är som om alla vet att jag sa faila och de väntar spänt på att den dagen ska komma. Och just nu känns det som om jag kommer faila. Jag har inte gjort mycket rätt i mitt liv, och jag vet inte hur det här kommer att gå. Men det känns som om jag har phail.
End.
Igår kom jag hem till hedvigsborg. Ingen var hemma. Gick därför ner till mitt rum för att lyssna på lite the Cardigans. Och när skivan tog blev det lite radio istället. När inte orkade lyssna mer på deras babbel om olika sätt att resa klimatsmart, stängde jag av radion och blev ensam med mina tankar. Inte många sekunder flöt innan jag kände att tårarna skulle komma.
Jag satt ensam i mitt rum. Det är bara tio grader där inne och jag kan se min andedräkt när jag andas ut. Jag satt på sängkanten och frös. Började gråta. Ledsen som stryk. Visst att det låter bara som självömkan, men jag grät ändå och kunde inte tänka på annat än att jag har och är ingenting.
Sen jag flyttade ut i sommras har det verkligen tagit mig nånstans i livet. Men för var dag som gick här, kände jag mig som en inkräktare än en vän till familjen. Jag tillhörde ingenting. Inget var mitt.. Jag bor i en källare och det är oftast kallt där och jag inkräktar på människors privata egendom.
Men sen tänker jag, vart ska jag gå? Jag vill inte flytta hem till min familj och känna ångest nästan varje dag (vilket jag redan gör, typ). Jag vill inte plåga mig själv genom att lyssna på mor, eller vara en börda för mina systrar (eftersom vi tre sov i samma rum innan). Och det har gjorts klart att det var en bra sak att jag flyttade ut.
Det är ingen ide att förflytta sig mellan olika vänners hem. Då skulle jag göra livet surt för dem.
Det känns som om jag sitter fast i ett tågräls, med ett tåg som kör rakt emot mig. Och jag vet inte om jag ska kämpa för att komma loss, eller bara stå där och vara tillfreds med mig själv.
Just nu känner jag för att göra det sistnämnda.
När jag skulle lägga mig igår vid tjugo i åtta (fanns inget annat att göra), började jag gråta igen. Övertalade mig själv att sluta. En timma senare knackar E. på dörren och hälsar mig tillbaka. När hon går, börjar jag genast att gråta igen. Jag ligger vaken väldigt länge och pendlar mellan att gråta och att jag ska ta mitt liv imorogn (alltså, idag tisdag).
Såhär tänkte jag att dagen skulle se ut då; äta frukost (done), blogga (...), röka, dra till biblioteket med x-antal kuvert och papper för att skriva lite skit och sen skicka till folk, gå på bio, eftersom jag har två gratisbiljetter och sen klart.
Visst att jag grät ännu mer när jag tänkte på att imorgon skulle vara min sista dag, men jag kände en behaglig lugn också.
Idag har jag alltså ett schema. Nu får det vara nog. Jag orkar inte vara ledsen varje dag och ha ångest och trycka och gnida och vara en nagel i livets öga. Jag vet att där här är ångestångestångest deluxe inför imorgon. Inför skolan. Jag hör redan nu hur alla säger i kör "vad var det vi sa". Det är som om alla vet att jag sa faila och de väntar spänt på att den dagen ska komma. Och just nu känns det som om jag kommer faila. Jag har inte gjort mycket rätt i mitt liv, och jag vet inte hur det här kommer att gå. Men det känns som om jag har phail.
End.
Kommentarer
Trackback