Way out
Jag är trött i hela kroppen, men mest i huvudet.
Jag är hungrig också. Har druckit en kopp te idag. Känner inte för att ge mej mat idag. Jag försvagas fysiskt, timme efter timme pga att jag inte äter nåt, men behovet av mat känns inte så livsviktigt just nu.
Apropå livsviktig. Jag vill donera organ. En stor del av mej vill inte att enkla saker som att donera organ till behövande ska vara ett problem. Ska fundera seriöst på det. Faktiskt, jag vill donera..
Tror att situationen här hemma börjar påverka mej negativt igen. Jag vet att jag aldrig ska ta åt mej av orden som hondjävulen spyr ut sej. Men när jag inte kan springa nånstans, när alla mina vägar är begränsade har jag bara mitt rum som tillflyktsort. Men det hjälper inte längre.
Sen jag tog studenten och långt innan dess, har det inte gått en dag då hon inte pratat om pengar. Det är hennes första ord till en på morgnarna är "istället för att du sover/äter/tittar på tv (osvosv) kan du gå och börja skolan på måndag."
Jag: Va?? Du måste vänta tills en ny termin börjat.
Mor: Men gå på komvux då. Dår får ju du csn bidrag.
(Notera; hon har fått för sej att csn bidraget INTE ska återbetalas, utan att man får det, bara för att man pluggar)
Jag: Som jag sen måste betala tillbaka, ja. Dessutom kan jag i skolan/komvux/ta kurser när jag är sextio.
Mor: Nej, du ska inte betala tillbaks nånting! Ska du plugga när du är sextio??? >O Vem ska ta hand om dej tills dess??
Jag: (Insert voluntary name) Jag!!
Häromdagen sa hon "jag har hittat en mindre lägenhet som jag ska flytta till om tre månader. Jag ska ta med dina lillasystrar, men inte dej och din lillebror".
(Lillebror är arton. Han har inte gått till skolan på år och dagar och jag ifrågasätter hellre hans existens än mitt. Men ändå tycks mor favorisera honom. Jävla maniuplativa fittunge!)
Mor: Men varför svarar du inte?? Jag ska INTE ta med dej, hör du det?!
Jag hade precis vaknat, klockan var 10:00-11:00 nånting och jag satt på huk i hallen o klappade katten en stund, för att sen gå in i köket för att äta frukost. Men frukosten blev aldrig av. Jag in till rummet igen och var helt blank i huvudet.
Alla får det att låta så enkelt, "du skulle må bra av att flytta ut".
No shit Sherlock!? Tell me something i don't know, Sherlock!
Och självklart är det nån slags bestaffning att jag fortfarande befinner mej i den här situationen. Det handlar inte om lathet, bara tröghet. Som sen skapar förakt mot mej själv. För jag är mkt väl medveten om vad jag vill ha i livet för att må bra. Men ändå så sätter jag mina gränser, gråter lite och kallar allt och alla hopplöst/a.
Allt är helt enkelt mitt fel. Det kan ingen säga emot. Det är _jag_ som är hopplös.
Jag vill dränka mina sorger i alkohol. Det krävs inte så mkt för att få mej lullig, med tanke på en tom mage.
Kul att Karin, Stella och Emily ska hänga ikväll. Jag skulle få damp av att kolla på schlager en hel kväll. Så det är nog bra att jag inte är med.. =)
End.
Jag är hungrig också. Har druckit en kopp te idag. Känner inte för att ge mej mat idag. Jag försvagas fysiskt, timme efter timme pga att jag inte äter nåt, men behovet av mat känns inte så livsviktigt just nu.
Apropå livsviktig. Jag vill donera organ. En stor del av mej vill inte att enkla saker som att donera organ till behövande ska vara ett problem. Ska fundera seriöst på det. Faktiskt, jag vill donera..
Tror att situationen här hemma börjar påverka mej negativt igen. Jag vet att jag aldrig ska ta åt mej av orden som hondjävulen spyr ut sej. Men när jag inte kan springa nånstans, när alla mina vägar är begränsade har jag bara mitt rum som tillflyktsort. Men det hjälper inte längre.
Sen jag tog studenten och långt innan dess, har det inte gått en dag då hon inte pratat om pengar. Det är hennes första ord till en på morgnarna är "istället för att du sover/äter/tittar på tv (osvosv) kan du gå och börja skolan på måndag."
Jag: Va?? Du måste vänta tills en ny termin börjat.
Mor: Men gå på komvux då. Dår får ju du csn bidrag.
(Notera; hon har fått för sej att csn bidraget INTE ska återbetalas, utan att man får det, bara för att man pluggar)
Jag: Som jag sen måste betala tillbaka, ja. Dessutom kan jag i skolan/komvux/ta kurser när jag är sextio.
Mor: Nej, du ska inte betala tillbaks nånting! Ska du plugga när du är sextio??? >O Vem ska ta hand om dej tills dess??
Jag: (Insert voluntary name) Jag!!
Häromdagen sa hon "jag har hittat en mindre lägenhet som jag ska flytta till om tre månader. Jag ska ta med dina lillasystrar, men inte dej och din lillebror".
(Lillebror är arton. Han har inte gått till skolan på år och dagar och jag ifrågasätter hellre hans existens än mitt. Men ändå tycks mor favorisera honom. Jävla maniuplativa fittunge!)
Mor: Men varför svarar du inte?? Jag ska INTE ta med dej, hör du det?!
Jag hade precis vaknat, klockan var 10:00-11:00 nånting och jag satt på huk i hallen o klappade katten en stund, för att sen gå in i köket för att äta frukost. Men frukosten blev aldrig av. Jag in till rummet igen och var helt blank i huvudet.
Alla får det att låta så enkelt, "du skulle må bra av att flytta ut".
No shit Sherlock!? Tell me something i don't know, Sherlock!
Och självklart är det nån slags bestaffning att jag fortfarande befinner mej i den här situationen. Det handlar inte om lathet, bara tröghet. Som sen skapar förakt mot mej själv. För jag är mkt väl medveten om vad jag vill ha i livet för att må bra. Men ändå så sätter jag mina gränser, gråter lite och kallar allt och alla hopplöst/a.
Allt är helt enkelt mitt fel. Det kan ingen säga emot. Det är _jag_ som är hopplös.
Jag vill dränka mina sorger i alkohol. Det krävs inte så mkt för att få mej lullig, med tanke på en tom mage.
Kul att Karin, Stella och Emily ska hänga ikväll. Jag skulle få damp av att kolla på schlager en hel kväll. Så det är nog bra att jag inte är med.. =)
End.
Kommentarer
Postat av: stella
fan jag blir så jävla sur varje gång jag läser om hur din morsa beter sig. jag brukar ogilla att säga elaka saker om andra människors föräldrar men din morsa är verkligen ett jävla psykfall. du förtjänar så mycket bättre liksom..gah!
Trackback