...
Ja.. jag vet inte ens var jag slutade skriva, eller vad det handlade om. Men ohhh kära bloggz, det har hänt sååå mycketzz.
Jag åkte till OZ och träffade min pojkvän. Jag var med honom i sju veckor. Åkte tillbaka till SugigaregnigaochhallahålanSverige den 1 november (landade den 2) och möttes av regn och rusk. Fyfan vad jag grät. Hela jävla resan nästan.
Är tillbaka i den här staden som får vemsomhelst att överväga att ta livet av sig och har hamnat i samma ekorrhjul som jag var i en gång i tiden. Jag står inte ut med att vara arbetslös, det är så mycket jag vill göra och ordna och jag vill självklart tillbaka!
Ett jobb kommer att ge mig pengar. Som i sin tur gör så att jag får råd att åka tillbaka med ett visum (Working Holiday) som tillåter mig att stanna i landet i ett år.
Ett jobb tillåter mig att byta både mitt för- och efternamn.
Ett jobb tillåter mig att köpa en flygbiljett dit.
Ett jobb tillåter mig att skicka mina saker över dit.
Ett jobb skulle underlätta för att vi inte hamnar på gatan. Efter november vet jag inte hur det ska gå. Det är ingen som tjänar pengar i det här hushållet och min mor har bara bostadsbidrag. Jag tjänar inget heller, eftersom jag hade bara ett semestervikariat efter skolan tog slut, och det kan jag inte precis falla tillbaka på. De kan möjligvis ringa nångång, men det är inte tillräckligt.
Jag sitter och krälar i skiten. Han i sin tur jobbar som en dåre för att tjäna ihop 5000 dollar (35 svenska) för att han vill hjälpa mig med visumet.. Och jag känner mig bara mållös.. Jag vill också bidra till något.
Den 20 februari är våran ett årsdag. Och vi har siktat in oss på det datumet för att vara lite romantiska. Det är möjligt att det kommer ta mer tid än så..
Det har alltså varit tal om att hans föräldrar ska köpa ett place som de vill hyra ut och göra en profit av det. Och tanken är att Keith och jag ska hyra den av dem. De har satt igång denna tankeverksamhet redan.. och man tycker ju att tre månader är en lagom tid för dem att lösa allt som skulle behövas.. Typ som att skaffa ett lån, tala med en revisor och hitta place't och allt annat som jag inte riktigt förstår mig på..
Men det är återigen frågan om pengar. Ett jobb ger dig ju pengar. Allt som jag skulle behöva göra kommer att kosta. Jävla horeri alltså..
Jag har en kompis sen skoltiden som ringer till mig lite titt som tätt och gråter i två timmar och pratar om att ta livet av sig i samma andetag som hon säger att jag kan få låna hennes pengar. Och med låna menar jag att hon inte bryr sig om jag betalar igen dem.. Bah.. squeeze me while i barf.. Jag orkar inte ens återberätta hälften av det hon sa, eller sammanfatta en del av det.. Det var så jävla mycket och det var första veckan jag var i Sverige.. Alltså det gjorde fortfarande ont från separationen..
Idag är det tredje veckan i långa landet falukorv.
Nej jag vill inte.
Jag åkte till OZ och träffade min pojkvän. Jag var med honom i sju veckor. Åkte tillbaka till SugigaregnigaochhallahålanSverige den 1 november (landade den 2) och möttes av regn och rusk. Fyfan vad jag grät. Hela jävla resan nästan.
Är tillbaka i den här staden som får vemsomhelst att överväga att ta livet av sig och har hamnat i samma ekorrhjul som jag var i en gång i tiden. Jag står inte ut med att vara arbetslös, det är så mycket jag vill göra och ordna och jag vill självklart tillbaka!
Ett jobb kommer att ge mig pengar. Som i sin tur gör så att jag får råd att åka tillbaka med ett visum (Working Holiday) som tillåter mig att stanna i landet i ett år.
Ett jobb tillåter mig att byta både mitt för- och efternamn.
Ett jobb tillåter mig att köpa en flygbiljett dit.
Ett jobb tillåter mig att skicka mina saker över dit.
Ett jobb skulle underlätta för att vi inte hamnar på gatan. Efter november vet jag inte hur det ska gå. Det är ingen som tjänar pengar i det här hushållet och min mor har bara bostadsbidrag. Jag tjänar inget heller, eftersom jag hade bara ett semestervikariat efter skolan tog slut, och det kan jag inte precis falla tillbaka på. De kan möjligvis ringa nångång, men det är inte tillräckligt.
Jag sitter och krälar i skiten. Han i sin tur jobbar som en dåre för att tjäna ihop 5000 dollar (35 svenska) för att han vill hjälpa mig med visumet.. Och jag känner mig bara mållös.. Jag vill också bidra till något.
Den 20 februari är våran ett årsdag. Och vi har siktat in oss på det datumet för att vara lite romantiska. Det är möjligt att det kommer ta mer tid än så..
Det har alltså varit tal om att hans föräldrar ska köpa ett place som de vill hyra ut och göra en profit av det. Och tanken är att Keith och jag ska hyra den av dem. De har satt igång denna tankeverksamhet redan.. och man tycker ju att tre månader är en lagom tid för dem att lösa allt som skulle behövas.. Typ som att skaffa ett lån, tala med en revisor och hitta place't och allt annat som jag inte riktigt förstår mig på..
Men det är återigen frågan om pengar. Ett jobb ger dig ju pengar. Allt som jag skulle behöva göra kommer att kosta. Jävla horeri alltså..
Jag har en kompis sen skoltiden som ringer till mig lite titt som tätt och gråter i två timmar och pratar om att ta livet av sig i samma andetag som hon säger att jag kan få låna hennes pengar. Och med låna menar jag att hon inte bryr sig om jag betalar igen dem.. Bah.. squeeze me while i barf.. Jag orkar inte ens återberätta hälften av det hon sa, eller sammanfatta en del av det.. Det var så jävla mycket och det var första veckan jag var i Sverige.. Alltså det gjorde fortfarande ont från separationen..
Idag är det tredje veckan i långa landet falukorv.
Nej jag vill inte.