...
Jag brukar säga som så här; jag är inte lika intressant som jag ser ut att vara (kolon, stort P).
En sak slår mej ganska ofta. Eller jag har väl fått höra det i några år, men senast var det knappt en månad sen, när jag följde med Z till hennes jobb. Och när hon hade kommit hem sa hon att en av hennes boenden hade sagt nåt i stilen med "vilken trevlig ung man som följer dej till jobbet", till Z då.
Jag hade en svart, kortärmad skjorta, blåjeans och upsatt hår. Måste faktiskt erkänna att alla gånger jag misstas för en man har jag haft håret uppsatt. Kan det ha nåt med det att göra? o.O
Ibland kan jag bli sne, men oftast bryr jag mej inte. Men jag tänker på det här ganska ofta. Att jag fortfarande för höra sånt.. Och varför ska det vara en sån jävla big deal? Hur manlig är jag på en skala? Jag kanske inte använder åtsittande kläder, men man ser gott och väl att jag äger ett par juggers.
Alltså, jag känner mej redan tjejig som jag redan är. Det är bara det att bakom mina solglasögon, på stan ser jag på folks miner. Hur obestämd jag kan se ut. Mycket mer androgyn än vad jag vill. Eller?
Vet inte. Är hungrig och trött. Ska äta och kolla på film.
Peace out mah niggahs.
End.
En sak slår mej ganska ofta. Eller jag har väl fått höra det i några år, men senast var det knappt en månad sen, när jag följde med Z till hennes jobb. Och när hon hade kommit hem sa hon att en av hennes boenden hade sagt nåt i stilen med "vilken trevlig ung man som följer dej till jobbet", till Z då.
Jag hade en svart, kortärmad skjorta, blåjeans och upsatt hår. Måste faktiskt erkänna att alla gånger jag misstas för en man har jag haft håret uppsatt. Kan det ha nåt med det att göra? o.O
Ibland kan jag bli sne, men oftast bryr jag mej inte. Men jag tänker på det här ganska ofta. Att jag fortfarande för höra sånt.. Och varför ska det vara en sån jävla big deal? Hur manlig är jag på en skala? Jag kanske inte använder åtsittande kläder, men man ser gott och väl att jag äger ett par juggers.
Alltså, jag känner mej redan tjejig som jag redan är. Det är bara det att bakom mina solglasögon, på stan ser jag på folks miner. Hur obestämd jag kan se ut. Mycket mer androgyn än vad jag vill. Eller?
Vet inte. Är hungrig och trött. Ska äta och kolla på film.
Peace out mah niggahs.
End.
...
(Baii Ling, Karin äger stan.. ja, stan, borås alltså)
Ja. Den 25 maj flyttade jag till trymsgatan, till det lediga rummet i källaren hos Zuzz. Den är ren och den är min. Med rosa-ish väggar och lätt grönt tak. Jag får röka inne. Jag har ett skrivbord, en tältsäng och ett nattduksbord. Och jag har nästan alla mina saker här.
Och jag ska, kanske, förhoppningsvis plugga till hösten. Dvs om jag inte får ett jobb innan dess.
Men i juli är det 7hfestival för mej.
Ohhhhhhhhhhhh längtar tills Karin kommer till gbg.
En natt,för inte så länge sen grät jag. (Jag sov i deras vardagsrum innan jag fick rummet) Jag kände ingen behörighet nånstans. Att jag bara hoppar på första bästa tåg som tar mej nånstans där hoppet luktar gott och inte längre är ett skämt.
Okej, jag har känt Z i kanske tolv år och hon är ingen främling. Men det är ändå den där känslan av att vara utstött som trycker hela tiden. Jag tycker om hennes mor, men inte brodern. Han är så jävla schizoid och läskig.
Och klart att jag känner mej mer som än last än en vän till familjen. För jag påminns, minst en gång om dagen om mina pengaproblem. Ja, jag vet att jag varken har jobb eller får bidrag. Men ni ska få tillbaka för er givmildhet, tusenfalt! ><
End.
Ja. Den 25 maj flyttade jag till trymsgatan, till det lediga rummet i källaren hos Zuzz. Den är ren och den är min. Med rosa-ish väggar och lätt grönt tak. Jag får röka inne. Jag har ett skrivbord, en tältsäng och ett nattduksbord. Och jag har nästan alla mina saker här.
Och jag ska, kanske, förhoppningsvis plugga till hösten. Dvs om jag inte får ett jobb innan dess.
Men i juli är det 7hfestival för mej.
Ohhhhhhhhhhhh längtar tills Karin kommer till gbg.
En natt,för inte så länge sen grät jag. (Jag sov i deras vardagsrum innan jag fick rummet) Jag kände ingen behörighet nånstans. Att jag bara hoppar på första bästa tåg som tar mej nånstans där hoppet luktar gott och inte längre är ett skämt.
Okej, jag har känt Z i kanske tolv år och hon är ingen främling. Men det är ändå den där känslan av att vara utstött som trycker hela tiden. Jag tycker om hennes mor, men inte brodern. Han är så jävla schizoid och läskig.
Och klart att jag känner mej mer som än last än en vän till familjen. För jag påminns, minst en gång om dagen om mina pengaproblem. Ja, jag vet att jag varken har jobb eller får bidrag. Men ni ska få tillbaka för er givmildhet, tusenfalt! ><
End.